Ja versus nej / Yes versus No

(Scroll down for English version)

Moder Teresa (1910-1997) ska ha sagt detta: ”Man frågade mig en gång varför jag inte deltar i anti-krigsdemonstrationer. Jag sa att det kommer jag aldrig att göra, men så snart ni har en sammankomst för fred så kommer jag att vara där”. (min översättning)

Detta citat kommer jag alltid att tänka på när jag ser kampanjer som är emot något. För ett tag visades en reklam för en kampanj mot cancer. Ett antal personer sa ett rungande ”nej” för att visa att de är emot cancer. Energin som jag kände när jag såg och hörde dessa ”nej” var negativ, arg, desperat och gjorde att jag faktiskt inte kände mig dragen till att stötta kampanjen.

Missförstå mig rätt. Jag vill naturligtvis inte att någon ska drabbas av cancer och jag hoppas innerligt att man snart kommer att hitta ett botemedel. Men jag tror också på vikten av att fokusera på det positiva, att försöka undvika ord som ”nej” och ”inte” in i det längsta. För som Moder Teresa sa är det bättre att delta i något som är för något gott än emot något mindre gott. Just denna kampanj mot cancer borde i mitt tycke istället säga ja till ett botemedel, ja till god hälsa åt alla.

Dessutom förstår inte hjärnan ordet ”inte”. Om du tänker ”snubbla inte, snubbla inte” så förstår inte din hjärna att du vill undvika att snubbla. Den tror att du vill snubbla. Just nu får du inte tänka på en rosa ekorre. Aj då, tänkte du just på en rosa ekorre? Din hjärna förstod inte ordet ”inte”…

Enligt tidningen ”Psychology today” (Psykologi idag) kan man via fMRI (funktionell magnetresonanstomografi) se hur dussintals av stressproducerande hormoner och signalsubstanser släpps loss om man får se ordet ”NEJ” under mindre än en sekunds tid. Dessa ovannämnda kemikalier stör omedelbart hjärnans normala funktioner och försämrar logik, förnuft, språkbearbetning och kommunikation. Bara genom att vokalisera din negativitet, eller bara rynka pannan när du säger ”nej”, så släpps mer stresskemikalier loss – inte bara i din hjärna utan också i lyssnarens hjärna.

Tål inte det att tänka på? Eller, jag menar det tåls att tänka på! 🙂

Mother Teresa (1910-1997) supposedly said this: ”I was asked once why I donät participate in anti-war demonstrations. I said that I will never do that, but as soon as you have a pro-peace rally, I’ll be there”.

I think about this quote everytime I see campaignes that are against something. A while ago here in Sweden there was a commercial for a campaign against cancer. A number of people expressed a resounding ”no” to show that they are against cancer. The energy that I felt when I saw and heard all those ”no” was negative, angry, desperate and actually made me feel like not supporting the campaign.

Now, don’t get me wrong. Of course I don’t want anyone to get cancer and I hope fervently that a cure is soon discovered. But I also believe in the importance of focusing on the positive, to try to avoid words like ”no” or ”not” as much as possible. For like Mother Teresa said it is better to participate in something that is for something good, than against something less good. This campaign I mentioned should in my opinion be saying yes to a cure, yes to good health for all.

Besides, the brain doesn’t understand words like ”no” or ”not”. If you think ”do not trip, do not trip”, your brain won’t understand that you’re trying to avoid tripping. It will think you want to trip. Right now you must not think of a pink squirrel. Oh dear, did you just think of a pink squirrel? Your brain didn’t understand the word ”not”…

According to the magazine ”Psychology today” you can through fMRI (Functional magnetic resonance imaging) see how dozens of stess-producing hormones and neurotransmitters are released when you see the word ”NO” for less than a second. These chemicals mentioned above immediately interrupt the normal functions of the brain and impair logic, reason, language processing and communication. Just by vocalizing your negativity, or even slightly frown when you say ”no”, more stress chemicals are released – not just in your brain but also in the listener’s brain.

Is that not food for thought? I mean that is food for thought! 🙂

Tänk som Pippi / Think Like Pippi

(Scroll down for English version)

Astrid Lindgren förmedlade mer visdom genom sina böcker än man förstod som barn. Jag kom inte ihåg detta från Pippi-böckerna, men när jag hörde det så tänkte jag att så borde man ju tänka så klart! Bara för att man aldrig provat något förut, varför utgår man från att man kanske INTE kan?

”I ‘ve never tried that, so I’m quite sure I can do it!”
– Pippi Longstocking

Astrid Lindgren (1907-2002, Swedish author) conveyed more wisedom through her books than one understood as a child. I didn’t remember this from the Pippi Longstocking books, but when I heard it I thought that this is how one obviously should think! Just because one has never tried something before, why presuppose that one might NOT be able to do it?

Kriget mellan två vargar / The War Between Two Wolves

(Scroll down for English version)

Idag verkar allt fler ägna sig åt anonymt hat. Man tar sig friheten att inte bara i forum och liknande skriva riktigt fula saker om andra människor, man vänder sig också direkt till sina måltavlor för att vräka ur sig sitt hat. Ett för mig helt obegripligt beteende och man undrar hur dessa personer kan gå så långt över gränserna för vad som är acceptabelt…

En gammal Cherokee berättar för sitt barnbarn om kriget som pågår i alla människors huvuden:

– Kriget står mellan två vargar som finns inom oss alla. En är ond, full av ilska, avundsjuka, sorg, ånger, girighet, oro, skuld, underlägsenhetskänslor, lögner, falsk stolthet, överlägsenhet och ego.

Den andra vargen är god, full av glädje, fred, hopp, lugn, ödmjukhet, vänlighet, godhet, empati, generositet, sanning, medkänsla och tro.

Barnbarnet tänkte en stund och frågade sedan sin farfar:

– Vilken varg vinner?

Den gamle mannen svarade:

– Den du matar.

These days it seems like there’s more and more anonymous hate going on. People take the liberty to not just in forums and such write really nasty things about others, but they also turn directly to their targets to spew their hatred. A for me totally incomprehensible behavior and one wonders how these people can go so far over the boundaries for what’s acceptable…

An old Cherokee is teaching his grandson about life and tells of the war that goes on in every person’s mind: 

– The war is between two wolves that exist in all of us. One is evil, full of anger, envy, sorrow, regret, worry, guilt, inferiority, lies, false pride, superiority and ego.

The other wolf is good, full of joy, peace, hope, serenity, humility, kindness, benevolence, empathy, generosity, truth, compassion and faith. 

The grandson thought for a while and then asked his grandfather: 

– Which wolf will win?

The old man answered: 

– The one you feed.

Inspirerat agerande / Inspired Action

(Scroll down for English version)

Idag fick jag en bra påminnelse.

Ibland blir man så otålig och frustrerad att man är redo för att göra vad som helst för att få det man önskar sig att ske. Det händer lite då och då att jag börjar grubbla på vad jag måste göra eller vad jag gör fel osv och det skapar bara mer frustration.

I dagens mejlskörd dök detta upp i inkorgen:

Var medveten om den stora skillnaden mellan inspirerat agerande och verksamhet. Verksamhet kommer från hjärnan och har sitt ursprung i tvivel och brist på tillit – du agerar för att ”tvinga” din önskan att ske. Inspirerat agerande är att tillåta [attraktions]lagen att fungera genom dig och att påverka dig.

Verksamhet känns jobbig. Inspirerat agerande känns underbart.

Today I got a good reminder.

Somtimes you get so impatient and frustrated that you’re ready to do anything to make what you want happen. Now and then I find myself brooding about what I might need to do or what I might be doing wrong etc. and it only creates more frustration.

With today’s incoming emails this showed up in my inbox:

Be aware of the big difference between inspired action and activity. Activity comes from the brain-mind and is rooted in disbelief and lack of faith – you are taking action to “make” your desire happen. Inspired action is allowing the law to work through you and to move you.

Activity feels hard. Inspired action feels wonderful.

Dagens citat / Quote of the Day

(Scroll down for English version)

”Att vara dig själv i en värld som konstant försöker att göra dig till någonting annat är den största prestationen.”

– Ralph Waldo Emerson (1803-1882), amerikansk författare och filosof

Ralph Waldo Emerson

”To be yourself in a world that is constantly trying to make you something else is the greatest accomplishment.”

– Ralph Waldo Emerson (1803-1882), American writer and philosopher

Dagens citat / Quote of the Day

(Scroll down for English version)

”Bara för att detta är en väldigt tuff träning betyder det inte att du måste säga ‘åh, jag kastar in handduken’. Du använder handduken till att torka svetten.”

– Shaun T, amerikansk fitnesstränare och koreograf

”Just because this is a very hard workout, doesn’t mean you have to say ‘oh I’m thowing in the towel’. You use the towel to wipe the sweat.”

– Shaun T, American fitness trainer and choreographer

Esther och Abraham / Esther and Abraham

(Scroll down for English version)

Sedan en tid tillbaka har jag börjat läsa och lyssna allt mer på Esther Hicks. Eller snarare Abraham. Möjligen bör man rekommendera ett öppet sinne innan man ger sig in i det, eftersom det inte är säkert att alla kan acceptera vad som berättas.

Esther Hicks föreläser sedan många år tillbaka om attraktionslagen och det hon förmedlar säger Esther är ”översatt från en grupp av icke-fysiska väsen som kallas Abraham”. Det är alltså här man behöver ha ett öppet sinne. För min del spelar det ingen större roll om Esther verkligen kommunicerar med Abraham eller inte – det hon förmedlar känns rätt för mig. Och det är allt som behövs när det gäller tro, enligt mig. Att det ska kännas rätt för en själv.

Jag prenumererar på dagliga citat från Abraham, utdrag från vad som sagts på de olika seminarier som Esther och hennes make Jerry har hållit. Här är några av mina favoriter:

”Majoriteten har blivit programmerad av sina tidigare erfarenheter att förvänta sig fysiskt förfall. Fastän det är något som de inte vill ha är de programmerade att förvänta sig det. Och därför kommer de att få det de förväntar sig. Det är inte det att vad de förväntar sig är den verklighet som alla lever i, utan att alla lever i den verklighet som de förväntar sig.”

”Många omkring dig vill påvisa ‘verkligheten’ för dig. De säger ‘Inse fakta. Titta på vad-är.’ Och vi säger till dig, om du endast kan se vad-är – enligt Attraktionslagen kommer du att skapa mer av vad-är… Du måste kunna placera dina tankar bortom vad-är för att kunna attrahera någonting annorlunda eller någonting mer.”

”Universum vet inte om vibrationen som du sänder ut beror på något du observerar eller något du minns eller något som du föreställer dig. Det mottar bara vibrationen och besvarar den med saker som matchar den.”

Esther och Jerry Hicks

For a while now I’ve begun reading and listening more to Esther Hicks. Or rather to Abraham. Possibly one should recommend an open mind before going into it, since it is not for sure that everybody can accept what is told.

Esther Hicks has been holding workshops for many years about the Law of Attraction and what she conveys is according to Esther ”translated from a group of non-physical entities called Abraham”. This is in other words where you need that open mind. For me it doesn’t really matter if Esther really is communicating with Abraham or not – what she’s conveying feels right to me. And that is all that is needed, I say. That it feels right to oneself.

I subscribe to daily quotes from Abraham, extracts from different workshops that Esther and her husband Jerry has held over the years. Here are a few of my favorites:

”The majority have been programmed from their past experience to expect physical decline. And while it is something they don’t want, they are programmed to expect it. And so, they’re going to get what they expect. It’s not that what they expect is the reality that everyone lives, but that everyone lives the reality of what they expect.”

”Many around you want to point out ‘reality’ to you. They say, ‘Face the facts. Look at what-is.’ And we say to you, if you are able to see only what-is — then, by Law of Attraction, you will create only more of what-is… You must be able to put your thoughts beyond what-is in order to attract something different or something more.”

”The Universe does not know whether the vibration that you’re offering is because of something you’re observing or something you’re remembering or something that you are imagining. It just receives the vibration and answers it with things that match it.”

Esther and Jerry Hicks

 

Dagens låt / Song of the Day

(Scroll down for English version)

Nu var det ett tag sen jag hade ett musikinlägg, men den här låten passar in i vad jag vill förmedla här inne. För mig handlar den om att glädje och lycka är något som kommer inifrån. Självklart kan något utanför en själv ge en glädje, men den bestående glädjen kommer från dig själv. Och det GÅR att framkalla, om man bara vill. Som Henry Ford sa: ”Vare sig du tror att du kan eller tror att du inte kan, så har du rätt”. Det är en process som allt annat. Är det något som bara händer över en natt?

 

It’s been a while since I had a music post,  but this song really fits what I’m trying to convey in here. To me it’s about the fact that joy and happiness is something that comes from within. Naturally, something outside of yourself can bring you joy, but the lasting happiness comes from you yourself. And it CAN be evoked, if you just want to. Like Henry Ford said: ”Whether you think you can or think you can’t, you’re right”. It is a process like everything else. Does anything really happen just overnight?

Gjort är gjort / Done Is Done

(Scroll down for English version)

Du vet hur man ibland tänker ”om jag bara hade gjort si eller så istället”? Något man sagt eller gjort har gett en utgång man inte önskade och man tänker sig hur det hade blivit bättre om man hade agerat på annat vis. Ibland är det riktigt svåra konsekvenser som dödsfall som ens agerande av olyckshändelse orsakar och då kan man verkligen förstå att man grubblar över ”om jag bara hade gjort annorlunda så hade personen varit vid liv idag”.

Grejen är den att det vet man egentligen inte. Förutom att det inte går att ändra på det som redan gjorts så är det ingenting som garanterar att om man hade gjort annorlunda så hade det gett ett bättre resultat. Det kanske hade blivit en ännu värre katastrof om en annan väg hade valts. Det vet man inte och kommer aldrig få veta heller.

En vän till mig missade ett viktigt samtal häromdagen och gick miste om en möjlighet som verkade toppen. Visst känns det förargligt när sådant händer och det är lätt att grubbla och banna sig själv, men vi var båda av övertygelsen att när något sånt sker så är det för det bästa.
Som historien jag hörde berättas av en författare som skulle köpa ett hus med sin make och allt tycktes så bra, huset verkade perfekt. Men av en eller annan anledning (minns faktiskt inte varför) så köpte de aldrig huset. Senare fick de veta att huset strax efter drabbats av svåra vattenskador. Skillnaden mellan denna författarinnas historia och de allra flesta andra historier om möjligheter som gåtts miste om är att det är ganska sällan man får se varför det var bra att man missade möjligheten. Kanske om vi fick veta det lite oftare så skulle vi inte grubbla så mycket på om vad vi hade kunnat göra annorlunda.

Jag väljer att utgå ifrån att en missad möjlighet bara betyder att något ännu bättre är på väg – för det ska erkännas, att det känns bra mycket bättre att tänka så, än att grubbla över vad man borde ha gjort istället och sen se att såna tankar ändå inte leder någonstans.

Som avslutning, ett klipp som visserligen är tänkt som ett skämt men som ändå illustrerar min tanke. Hur han än hade gjort, blev det förmodligen samma resultat. Eller… vet vi det?

You know how you sometimes think ”if only I’d done this or that instead”? Something you said or did led to an outcome you didn’t wish for and you imagine how much better it would have been if you had acted differently. Sometimes there are quite severe consequences, like death, that one’s actions accidentally cause and then you can really appreciate that one broods over “if only I had done differently, that person would be alive today”.

The thing is, there is no way of really knowing. Not only is it impossible to change what has already been done, there is nothing that guarantees that if you had done something differently it would have led to a better outcome. It could even have been a worse disaster if another path had been chosen. You don’t know and you never will either.

A friend of mine missed an important phone call the other day and lost an opportunity that had seemed great. It’s rather irritating when that happens and it’s easy to brood and scold yourself, but we were both of the conviction that when something like that happens, it’s for the best.
Like the story I heard told by an author who was going to buy a house with her husband and everything seemed so great, the house seemed perfect. But for one or another reason (I can’t remember why to be honest) they never bought the house. Later they found out that the house had been struck by severe water damage. The difference between this author’s story and most other stories about opportunities lost, is that very rarely you get to see why it was good that you missed the opportunity. Perhaps if we got that information more often, we wouldn’t brood so much over what we could have done differently…

I choose to think that a missed opportunity only means that something even better is on the way – to be honest, it feels a whole lot better to think like that, than to brood over what one could have done instead and then see that those kind of thoughts lead nowhere anyway.

To round it up, a gif that is meant to be a joke but still illustrates my thought. No matter what he would have done, the outcome would probably have been the same. Or… can we know that?

Lika men olika / The Same But Different

(Scroll down for English version)

Sedan Robin Williams tragiska död har det uppmärksammats mer och mer i media att det är många som mår dåligt och känner sig otillräckliga. Det är bra att vi börjar prata om det. Att fler vågar tala om hur de mår/har mått, för sin egen skull men även för att stötta andra som ännu inte vågar be om hjälp.

Varför vågar man inte be om hjälp, kan en del undra. Själv har jag fått hjälp, både genom att andra märkt att jag inte haft det bra (på en tidigare arbetsplats) och skaffat hjälp åt mig, men jag har också sökt hjälp på eget initiativ. Jag ser ingen skam i detta alls, vare sig för mig eller andra.

De enda som möjligtvis borde känna skam är de som får andra att känna sig otillräckliga. En del gör det med flit, andra ovetandes och jag vet faktiskt inte vad som är värst. Att medvetet trampa på någon eller att trampa på någon utan att fatta vad man gör. Eller att avfärda den som mår dåligt som ”vek” eller ”löjlig”. (Än idag är uttryck som ”bit ihop” och ”gilla läget” avskyvärda i mina öron.)

 

Jag kan ta ett exempel från min nuvarande arbetsplats. Vissa arbetsuppgifter roterar och ibland kan två av dem krocka så att samma person får båda uppgifterna under samma dag. Ett tag hade vi regeln att om detta hände skulle ena arbetsuppgiften gå vidare till nästa på tur för det fanns de som upplevde det stressande att ha hålla dessa två bollar i luften samtidigt. Men, så var det en person som tog upp detta på ett möte och tyckte att det inte alls var belastande att ha båda arbetsuppgifterna. Och det har denna person rätt att tycka.

Problemet var sättet det uttrycktes på. Det var med ordval och ton som gjorde att flera i gruppen kände att om man inte klarar av båda uppgifterna så är man otillräcklig och vek. Man är en sämre sammansatt människa. Det resulterade i att ingen vågade säga ifrån (och därmed medge sin otillräcklighet) och förslaget blev antaget.

Och tyvärr var det inte första gången som denna person uttryckt sina åsikter på ett sätt som gjort att man inte vill erkänna att man tycker annorlunda. Även jag har känt så. Men, jag kände mig ändå dömd för att jag hade en annan uppfattning, som enligt denna person var löjlig.

Så, är det med flit eller är det omedvetet som personen i fråga kör över sina arbetskamrater ibland? Jag tror inte det är med flit, man är inte ute efter att såra. Det är ett personlighetsdrag hos denna person, som också kan vara mycket vänlig, hjälpsam, kunnig och rolig.

Men varför ska det vara så svårt att förstå och acceptera att vi är olika? Att vi reagerar olika, vi har olika tankar och känslor och ingen har rätt att döma ut en annan pga vad man kan och inte kan klara av. En person som är helt oberörd av att t ex se blod, kanske inte klarar av ett jobb där man svarar i telefon hela dagarna – medan en person som kan mata på telefonsamtal galant inte klarar av åsynen av blod. Är någon av dem en bättre eller sämre människa än den andra? Knappast! Båda behövs i olika områden av samhället – för tänk om det inte fanns någon alls som klarade av att mata telefonsamtal? Då kan vi snacka telefonköer…

 Underbare Robin Williams

Since Robin Williams’ tragic death, Swedish press has focused more and more on the fact that a lot of people aren’t in an emotionally good place and feel inadequate and defective.

It’s great that we start talking about it. That more people dare to talk about how they feel/felt, for their own sake as well as to support others who have yet to find the courage to ask for help.

Why don’t people dare ask for help, some might wonder. I’ve received help, both through others noticing that I wasn’t okay (at a previous work place) and getting me help, but I’ve also sought out help on my own initiative. I see no shame in this at all, for myself or anyone else.
The only ones who possibly should feel shame is those who make others feel inadequate. Some do it on purpose, other unknowingly and I honestly don’t know which is worse. To deliberately step all over someone or to step on them without grasping what’s being done. Or to dismiss the one feeling bad as “weak” or “ridiculous”. (Still today expressions like “suck it up” are detestable to me.)

 

I can use an example from my current work place. Some tasks rotate between us co-workers and sometimes two of them can fall on the same person the same day. For a while we had the rule that when this happened, one task would be passed on to the next in line, because there were those who found it stressful to keep both balls in the air. But, at a staff meeting one person brought this up and expressed that they didn’t find it burdening at all to have both tasks at the same time. And it’s that person’s right to feel that.

The problem was the way it was expressed. It was with words and a tone that made several of the staff feel that if you couldn’t cope with both tasks, you were inadequate and weak. You were a lesser person. This resulted in no one daring to speak up (and thereby admitting to their inadequateness) and the proposal to not pass one of the tasks on went through.

Unfortunately, it was not the first time that this person expressed their opinions in a way that made you not want to admit that you thought differently. I too have felt that way. I felt like I was being judged because I had a different perception of something that this person thought was silly.

So, is it done on purpose or is it unknowingly that this person runs over their co-workers sometimes? I don’t think it’s deliberately, they are not out to hurt anyone. It’s a character trait in this person, who can also be very kind, helpful, well-read and funny.

But why is it so hard to understand and accept that we are all different? That we react differently, we have different thoughts and feelings and no one has the right to judge someone else because of what one can and cannot cope with. A person who e.g. is completely unaffected by the sight of blood might not be able to cope with a job where you have to answer the phone all day – while a person who can take one phone call after the other can’t stand the sight of blood. Is either of them any better or worse as a human being than the other? Hardly! Both are required in different areas of society – just think if there were no one who could cope with answering phones all day? Then we can talk about phone queues…

 Wonderful Robin Williams