Feeds:
Inlägg
Kommentarer

(Scroll down for English version)

Ett av de mest kända citaten av Albert Einstein är ”Fantasi är viktigare än kunskap”. Han kom fram till sina upptäckter kring tid och rum genom att fantisera, vilket var minst sagt ett något annorlunda tillvägagångssätt än hos andra vetenskapsmän. Jag som är lagd åt både det logiska tänkandet och åt att fantisera tycker att detta är oerhört uppfriskande och är en anledning till att Einstein är något av min idol.

Vi kanske vill tänka oss hjärnan som en dator, men den hanterar inte saker och ting likadant som en dator. Hjärnan frodas av återkopplingen den får från både verkliga eller påhittade erfarenheter, för hjärnan kan inte skilja på en verklig händelse och en påhittad som man föreställt sig livfullt detaljerat. Denna upptäckt är vad som tillät Albert Einstein att skapa sina fantasifulla tankeexperiment som ledde till hans revolutionära idéer kring tid och rymd. Tänk så många vetenskapsmän som säkert kommit i närheten av Einsteins insikter men som inte använde fantasin därför att de begränsades av övertygelsen att det var omöjligt att ens överväga andra teorier än vad som var accepterade sanningar.

Ett sätt att beskriva skillnaden mellan att lösa ett problem genom logiskt tänkande visavi fantasi är detta tankeexperiment av den tyske psykologen Karl Dunker (1903-1940):

En morgon, precis vid soluppgången, börjar en buddhistisk munk att klättra uppför ett högt berg. Den smala stigen, inte mer än 30-60 cm bred, gick som en spiral runt berget mot ett glittrande tempel på dess topp. Munken följde stigen uppåt i varierande fart, stannade flera gånger efter vägen för att vila och äta av den torkade frukten som han bar med sig. Han nådde templet strax före solnedgången. Efter flera dagars fastande och mediterande påbörjade han sin vandring nedför berget efter samma stig, med start vid soluppgången och gick åter igen i varierande fart med många stopp längs vägen. Hans medelfart när han gick nedför berget var förstås högre än medelfarten på vägen upp. Finns det något ställe på stigen som munken kommer att vara på vid exakt samma tidpunkt på dagen under båda färderna?

The Tiger's nest

Om man försöker använda logiskt tänkande eller matematisk uträkning kommer man komma fram till att det är osannolikt att munken kommer att vara på samma plats vid samma tidpunkt på dagen vid två olika tillfällen. Men, om man istället mentalt visualiserar en bild av munken på väg uppför berget och samtidigt föreställer sig samma munk på väg ner… De två figurerna måste mötas vid någon plats och tidpunkt oavsett hur snabbt de går eller hur ofta de stannar upp.

Det är förstås omöjligt för munken att duplikera sig själv och gå uppför och nedför berget samtidigt. Men, i den visuella bilden gör han det. Detta bortseende av logik är vad som leder fram till lösningen på frågan!

En underbart förvirrande, utmanande och uppfriskande tanke! :)

 

 

One of the most well-known quotes by Albert Einstein is ”Imagination is more important than knowledge”. He made his discoveries about space and time by using his imagination, which was to say the least a somewhat unusual way to go about it than most scientists. Being someone who’s prone to both logic thinking and to using my imagination, I find this incredibly refreshing and it’s one reason to why Einstein is something of an idol of mine.

We might like to think of the brain as a computer, but it deals with things differently than a computer. The brain thives on the feedback it gets from both real and imagined experiences, because the brain can’t tell apart a real event or an imagined one that is vividly visualized with many details. This discovery is what allowed Albert Einstein to create his imaginative thought experiments that led to his revolutionary ideas regarding time and space. Imagine how many scientists that must have come close to Einstein’s insights but who didn’t use their imagination because they were limited by the conviction that it was impossible to even consider other theories than the accepted truths.

One way to describe the difference between solving a problem through logical thinking versus imagination is this thought experiment created by the German psychologist Karl Dunker (1903-1940):

One morning, exactly at sunrise, a Buddhist monk began to climb a tall mountain. The narrow path, no more than a foot or two wide, spiraled around the mountain to a glittering temple at the summit. The monk ascended the path at a varying rate of speed, stopping many times along the way to rest and to eat the dried fruit he carried with him. He reached the temple shortly before sunset. After several days of fasting and meditation, he began his journey back along the same path, starting at sunrise and again walking at a varying speed with many stops along the way. His average speed descending was, of course, greater than his average climbing speed. Is there a spot along the path that the monk will occupy on both trips at precisely the same time of day?

The Tiger's nest

 

If you try to use logical thinking or a mathematical approach, you will probably come to the conclusion that it’s unlikely that the monk will end up at the same spot at the same time of day on two different occasions. But, if you instead visualize an image of the monk on his way up the mountain and at the same time imagine the same monk on his way down… The two figures must meet at some place and point in time no matter how fast they walk or how often they stop.

It is of course impossible for the monk to duplicate himself and walk up the mountain at the same time as he walks down. But, in the visual image he does. This disregard of logic is what leads to the solution of the problem!

A wonderfully confusing, challenging and refreshing thought! :)

(Scroll down for English version)

Under romarrikets tid var det respektabelt och ärorikt att synas offentligt så länge man höll på med juridik eller politik.
De som däremot syntes på teatern eller amfiteatern, de som valde att bli betittade och underhålla, så som gladiatorer, skådespelare och sångare, hade väldigt låg status och föraktades.

Lite lustigt – eller beklämmande? – att det idag snarare är tvärtom…

 

During the time of the Roman Empire it was respectable and honorable to be in the public eye as long as you were in politics or the law.
Those on the other hand who were seen at the theater or the amphitheater, those who chose to appear in the public gaze and entertain, such as gladiators, actors and musicians, were of very low status and were despised.

Kind of funny – or disheartening? – that today it’s more like the other way around…

En kollega till mig har denna bild på sitt kontor, med texten
”Du måste ingenting”…

A co-worker of mine has this picture in her office, with the text
”You don’t ‘have to’ anything”…

 

måste ingenting

 

(Scroll down for English version)

Det finns en anledning till att det heter ”trygghetszon”. Det är tryggt. Det är säkert. Det är välkänt. Och ibland hindrar det oss från att växa som människor.

När jag reste ensam till Hawaii var jag verkligen utanför min trygghetszon, men jag drevs mer av viljan att följa min dröm än skrämdes av det okända. Det är långt ifrån ofta som det händer – att själv knuffa sig ut ur sin trygghetszon är det inte många som vågar sig på alla gånger. Ibland måste man bli tvingad.

Som på mitt jobb där vi fick uppgiften att varje dag hälsa på var och en vid namn när vi kom och sedan säga hej då plus namn när vi gick. Varje dag i en månad. Det låter kanske som en enkel grej, men det tog ett tag (och en ordentlig tillsägelse) innan vi faktiskt fick ändan ur vagnen. För de flesta kändes det inte roligt att som vuxna människor bli tvingade ut ur våra invanda rutiner och vår trygghetszon med något som många kände var löjligt.

Jag kan naturligtvis bara svara för mig själv. I början kände jag mig som en mask på en metkrok – jag skruvade på mig inombords. Av någon anledning gillar jag inte att behöva säga hej och hej då. Om jag möter någon i korridoren så säger jag så klart hej/hej då, men att stanna upp och säga det till alla… varje dag… det tog emot. Men, jag gjorde det, trots att det kändes konstigt. Samtidigt visste jag ju att det förväntades av oss alla, så att jag sa hej och hej då var ju inget konstigare än att någon annan gjorde det.

Vad hände? Jag märkte att det blev så småningom lättare att prata, inte bara med mina arbetskollegor, utan även med andra människor utanför min bekantskapskrets. Jag som inte alls gillar att fråga expediter om hjälp, bad om hjälp tre gånger från tre olika personer på IKEA under ett enda besök. Jag blev förvånad över mig själv faktiskt.

Ett annat positivt resultat är att eftersom vi alla på jobbet känner oss lite smått fåniga varje gång vi ska hälsa på varann med fras och namn så blir det att varje dag börjas med fniss och leenden och avslutas med fniss och leenden.

Kan ju inte vara så fel då, att kliva ur sin trygghetszon ibland?

stepping_off_cliff

There is a reason why it’s called ”comfort zone”. It’s comforting. It’s safe. It’s well-known. And sometimes it stops us from growing as people.

When I went on my own to Hawaii, I was really out of my comfort zone, but I was driven more by the will to follow my dream than frightened by the unknown. It is far from often that that happens – to push yourself out of your comfort zone is not something a lot of people dare to do all the time. Sometimes you have to be forced.

Like at my job where we got the task to every day say to each person ”hello” plus their name when we came and then say bye plus name when we left for the day. Every day for a month. It may sound like a simple thing, but it took a while (and quite the scolding) before we actually got around to it. To most it didn’t geel great to, as adults, be forced out of our daily habits and comfort zones by doing something that many felt was ridiculous.

Of course, I can only speak for myself. In the beginning I felt like a worm on a hook – I was squirming inside. For some reason I don’t like having to say hello or bye. If I meet someone in the corridor, of course I’ll speak to them, but to stop by everyone and greet them… every day… that felt tough. But, I did it, even though it felt weird. At the same time I knew that it was expected of us all, so that I said hello and bye was not any weirder than when anyone else did it.

So what happened? I noticed that eventually it became easier to talk, not just to my co-workers, but also to other people outside of my aquaintanceship. I, who not at all like to ask shop clerks for help, ask for help three times from three different clerks at IKEA during one single visit. I actually surprised myself.

Another positive result is that since everybody at work feel a little silly every time we have to greet each other with phrase and name, then every day starts with giggles and smiles, and ends with giggles and smiles.

Can’t be all wrong then, to step out of your comfort zone sometimes?

stepping_off_cliff

”Det finns inga lata människor, bara människor med kraftlösa målsättningar. Dvs målsättningar som inte motiverar dem.”

-Anthony Robbins, amerikansk motivationstalare och författare

anthony robbins(Personlig respons: TACK!)

*

”People are not lazy, they simply have impotant goals. That is, goals that do not inspire them.”

-Anthony Robbins, American motivational speaker and author

anthony robbins(Personal respons: THANK YOU!)

(Scroll down for English version)

Jag gillar ord. Att uttrycka mig med ord, specifikt i skrift, är utmanande. Intressant. Roligt. Spännande. Ibland är det enda sättet för mig att få ur mig hur jag tänker och känner. Som när jag var barn och var arg på mina föräldrar – jag kunde inte säga det till dem utan jag skrev lappar istället.

Jag kan vara rätt känslig vad gäller personers ordval. En gång skickade jag ett förslag till en redaktör på en tidning och fick svaret att det inte var något för dem. Jag tog lite illa vid mig eftersom jag tolkade svaret som mycket hårdare än det kanske var menat. Ett enda ord hade kunnat göra hans svar mjukare: nog. ”Det var nog inte något för dem.” Då hade jag uppfattat det som om han sa tack, men nej tack. Istället blev det ett rungande ”är du inte klok i huvudet” i mina ögon.

Därför var det med igenkännande ögon som jag läste detta citat idag:

”Skillnaden mellan det rätta ordet och det nästan rätta ordet
är skillnaden mellan en blixt och en eldfluga.”

- Mark Twain (1835-1910), amerikansk författare och humorist.

Mark Twain

Ett sista citat om ord, från tv-serien ”Hannibal”:

”Ord är levande ting. De har personlighet, åsikt, agenda.”
-Dr. Hannibal Lecter (played by Mads Mikkelsen)

I like words. To express myself with wiords, specifically in writing, is challenging. Interesting. Fun. Exciting. Sometimes it’t the only way for me to get out what I’m thinking and feeling. Like when I was a child and was angry with my parents – I couldn’t tell them so I wrote notes instead.

I can be pretty sensitive when it comes to people’s choice of words. Once I sent a suggestion to an editor at a magazine and got the reply that it was not something for them. I felt a little offended since I interpreted the reply as much harsher than it perhaps was intended. One single word could have made his reply softer: probably. ”It was probably not something for them.” Then I would have interpreted it as if he said thanks, but no thanks. Instead it turned into resounding ”are you out of your mind” in my eyes.

That’s why it was with recognition that I read this qoute today:

”The difference between the right word and the almost right word
is the difference between lightning and a lightning bug.”

- Mark Twain (1835-1910), American author and humorist.

Mark Twain
A final quote about words, from the TV-show ”Hannibal”:

”Words are living things. They have personality, point-of-view, agenda.”

-Dr. Hannibal Lecter (played by Mads Mikkelsen)

(Scroll down for English version)

När jag är i köket en längre stund så vill jag gärna lyssna på musik. Eftersom det är dålig radiomottagning (plus att det oftast spelas samma låtar om och om igen) så har jag en trave cd-skivor jag byter mellan. Dock återgår jag väldigt ofta till samma skiva, soundtracket till musikalfilmen ”Chicago”. Jag har flera favoriter på den skivan, som ”All that jazz”, ”Mister Cellophane” m fl. Det är har hänt ett par gånger när jag lyssnar på ”Chicago” att jag tänkt på hur musikaler kan dela upp folk i två läger; de som älskar musikaler och de som avskyr dem. Vad jag förstår är en av anledningarna till att man inte gillar musikaler att man uppfattar det som alltför onaturligt att folk brister ut i sång helt plötsligt.

Och då brukar jag tänka – vore det inte kul ändå om det VAR naturligt att brista ut i sång?! Undrar hur samhället skulle se ut om folk började sjunga och dansa när de ville uttrycka sig – oavsett hur bra eller mindre bra man må vara på just de konstformerna. Jag minns hur jag som barn önskade att det skulle komma ett tillfälle då jag fick göra precis som i filmen ”Fame” (som väl egentligen inte är en musikalfilm på samma sätt som ”Chicago”) och spontant börja dansa på gatan med en massa människor!

 

 

Eller tänk att kunna göra som i vissa musikvideors; storma fram till en person och, som om det var det mest naturliga i världen, sjunga ut hur man verkligen känner om dem, som t ex i ”Just came back” av Colin James.

 

 

Sen kom jag på att det finns de som gjort liknande saker, kanske främst vid frierier. Det är inte spontana infall, men det är sång och dans som man utför för att uttrycka sig. Vilket jobb de har lagt ner på att engagera andra människor, all planering och koreografi… Ni måste väl medge att visst blir dagen lite ljusare efter att ha sett något sånt här?

 

 

When I’m in the kitchen for a longer time, I like to listen to some music. Since the radio reception isn’t the best (plus that they often play the same saongs over and over), I have a stack of CDs that I choose from. However, I tend to go back to the same album, the soundtrack to the musical film ”Chicago”. I have several favorites on that album, like ”All that jazz”, ”Mister Cellophane” etc.  It’s happened a couple of time when I’ve listened to “Chicago” that I’ve thought about how musicals can divide people into two camps; those who love musicals and those who hate them. As I understand it, one of the reasons some people don’t like musicals is because it’s regarded to be too unnatural that people burst into song all of a sudden.

That’s when I usually think – wouldn’t it be fun if it WAS natural to burst into song? I wonder how society would look if people started to sing and dance when they wanted to express themselves – no matter how good or less good one might be at those particular art forms. I remember when I was a kid and I wished that there would come an opportunity when I would get to do just like they did in the movie ”Fame” (which I suppose isn’t really  a musical movie in the same way as ”Chicago”) and spontaneously start dancing in the streets with a bunch of people!

 

 

Or imagine getting to do what they do in some music videos; storm up to a person and, like it was the most natural thing in the world, start singing about how you really feel about them, like Colin James in ”Just came back”.

 

 

And then I recalled that there are those who have done things similar to that, perhaps mainly to propose. They aren’t spontaneous notion, but it’s song and dance used to express oneself. Such work they’ve put into getting people involved, all the planning and the choreography… you must admit that they day got a little brighter after watching something like this?

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.