Feeds:
Inlägg
Kommentarer

(Scroll down for English version)

Sedan Robin Williams tragiska död har det uppmärksammats mer och mer i media att det är många som mår dåligt och känner sig otillräckliga. Det är bra att vi börjar prata om det. Att fler vågar tala om hur de mår/har mått, för sin egen skull men även för att stötta andra som ännu inte vågar be om hjälp.

Varför vågar man inte be om hjälp, kan en del undra. Själv har jag fått hjälp, både genom att andra märkt att jag inte haft det bra (på en tidigare arbetsplats) och skaffat hjälp åt mig, men jag har också sökt hjälp på eget initiativ. Jag ser ingen skam i detta alls, vare sig för mig eller andra.

De enda som möjligtvis borde känna skam är de som får andra att känna sig otillräckliga. En del gör det med flit, andra ovetandes och jag vet faktiskt inte vad som är värst. Att medvetet trampa på någon eller att trampa på någon utan att fatta vad man gör. Eller att avfärda den som mår dåligt som ”vek” eller ”löjlig”. (Än idag är uttryck som ”bit ihop” och ”gilla läget” avskyvärda i mina öron.)

 

Jag kan ta ett exempel från min nuvarande arbetsplats. Vissa arbetsuppgifter roterar och ibland kan två av dem krocka så att samma person får båda uppgifterna under samma dag. Ett tag hade vi regeln att om detta hände skulle ena arbetsuppgiften gå vidare till nästa på tur för det fanns de som upplevde det stressande att ha hålla dessa två bollar i luften samtidigt. Men, så var det en person som tog upp detta på ett möte och tyckte att det inte alls var belastande att ha båda arbetsuppgifterna. Och det har denna person rätt att tycka.

Problemet var sättet det uttrycktes på. Det var med ordval och ton som gjorde att flera i gruppen kände att om man inte klarar av båda uppgifterna så är man otillräcklig och vek. Man är en sämre sammansatt människa. Det resulterade i att ingen vågade säga ifrån (och därmed medge sin otillräcklighet) och förslaget blev antaget.

Och tyvärr var det inte första gången som denna person uttryckt sina åsikter på ett sätt som gjort att man inte vill erkänna att man tycker annorlunda. Även jag har känt så. Men, jag kände mig ändå dömd för att jag hade en annan uppfattning, som enligt denna person var löjlig.

Så, är det med flit eller är det omedvetet som personen i fråga kör över sina arbetskamrater ibland? Jag tror inte det är med flit, man är inte ute efter att såra. Det är ett personlighetsdrag hos denna person, som också kan vara mycket vänlig, hjälpsam, kunnig och rolig.

Men varför ska det vara så svårt att förstå och acceptera att vi är olika? Att vi reagerar olika, vi har olika tankar och känslor och ingen har rätt att döma ut en annan pga vad man kan och inte kan klara av. En person som är helt oberörd av att t ex se blod, kanske inte klarar av ett jobb där man svarar i telefon hela dagarna – medan en person som kan mata på telefonsamtal galant inte klarar av åsynen av blod. Är någon av dem en bättre eller sämre människa än den andra? Knappast! Båda behövs i olika områden av samhället – för tänk om det inte fanns någon alls som klarade av att mata telefonsamtal? Då kan vi snacka telefonköer…

rwilliams Underbare Robin Williams

Since Robin Williams’ tragic death, Swedish press has focused more and more on the fact that a lot of people aren’t in an emotionally good place and feel inadequate and defective.

It’s great that we start talking about it. That more people dare to talk about how they feel/felt, for their own sake as well as to support others who have yet to find the courage to ask for help.

Why don’t people dare ask for help, some might wonder. I’ve received help, both through others noticing that I wasn’t okay (at a previous work place) and getting me help, but I’ve also sought out help on my own initiative. I see no shame in this at all, for myself or anyone else.
The only ones who possibly should feel shame is those who make others feel inadequate. Some do it on purpose, other unknowingly and I honestly don’t know which is worse. To deliberately step all over someone or to step on them without grasping what’s being done. Or to dismiss the one feeling bad as “weak” or “ridiculous”. (Still today expressions like “suck it up” are detestable to me.)

 

I can use an example from my current work place. Some tasks rotate between us co-workers and sometimes two of them can fall on the same person the same day. For a while we had the rule that when this happened, one task would be passed on to the next in line, because there were those who found it stressful to keep both balls in the air. But, at a staff meeting one person brought this up and expressed that they didn’t find it burdening at all to have both tasks at the same time. And it’s that person’s right to feel that.

The problem was the way it was expressed. It was with words and a tone that made several of the staff feel that if you couldn’t cope with both tasks, you were inadequate and weak. You were a lesser person. This resulted in no one daring to speak up (and thereby admitting to their inadequateness) and the proposal to not pass one of the tasks on went through.

Unfortunately, it was not the first time that this person expressed their opinions in a way that made you not want to admit that you thought differently. I too have felt that way. I felt like I was being judged because I had a different perception of something that this person thought was silly.

So, is it done on purpose or is it unknowingly that this person runs over their co-workers sometimes? I don’t think it’s deliberately, they are not out to hurt anyone. It’s a character trait in this person, who can also be very kind, helpful, well-read and funny.

But why is it so hard to understand and accept that we are all different? That we react differently, we have different thoughts and feelings and no one has the right to judge someone else because of what one can and cannot cope with. A person who e.g. is completely unaffected by the sight of blood might not be able to cope with a job where you have to answer the phone all day – while a person who can take one phone call after the other can’t stand the sight of blood. Is either of them any better or worse as a human being than the other? Hardly! Both are required in different areas of society – just think if there were no one who could cope with answering phones all day? Then we can talk about phone queues…

rwilliams

 Wonderful Robin Williams

Ibland springer man på korta fraser som låter lite fyndiga men som faktiskt innehåller en hel del visdom. Den här såg jag häromdagen:

”Blicka inte bakåt. Du är inte på väg åt det hållet.”

*

Sometimes you come across short phrases that sound a bit clever but actually contains quite a bit of wisdom. I saw this the other day:

”Don’t look back. You’re not going that way.”

 

Sweden road sign no entry

(Scroll down for English version)

Jag prenumererar på en del nyhetsbrev av olika innehåll, allt från bläckpatroner till visdomsord. Idag kom det ett av den senare sorten som fick mig att vakna till. Den förmedlade något jag redan visste, men som med det mesta behöver man ibland påminnas om saker man redan vet men låtit falla åt sidan. Så här stod det:

”Universum vet inte om vibrationen du ger ut är på grund av något du ser eller något du minns eller något du föreställer dig. Den bara tar emot vibrationen och besvarar den med saker som matchar den.”

Det påminde mig om att släppa allt mitt gnäll om diverse saker i min tillvaro och istället fokusera på det goda, det jag uppskattar och det jag önskar se i mitt liv. Jag hade glömt det, på sätt och vis.remember

 

I subscribe to some newsletters of different contents, ranging from ink cartridges to words of wisdom. Today one of the latter kind came that woke me up. It conveyed something I already knew, but like it is with most things you sometimes need to be reminded of things you know but have let fall to the side. This is what it said:

”The Universe does not know whether the vibration that you’re offering is because of something you’re observing or something you’re remembering or something that you are imagining. It just receives the vibration and answers it with things that match it.”

It reminded me to let go of all my whining about various things in my life and instead focus on the good, the things I appreciate and want to see in my life. I had forgotten that, in a way.remember

 

(Scroll down for English version)

Ett av de mest kända citaten av Albert Einstein är ”Fantasi är viktigare än kunskap”. Han kom fram till sina upptäckter kring tid och rum genom att fantisera, vilket var minst sagt ett något annorlunda tillvägagångssätt än hos andra vetenskapsmän. Jag som är lagd åt både det logiska tänkandet och åt att fantisera tycker att detta är oerhört uppfriskande och är en anledning till att Einstein är något av min idol.

Vi kanske vill tänka oss hjärnan som en dator, men den hanterar inte saker och ting likadant som en dator. Hjärnan frodas av återkopplingen den får från både verkliga eller påhittade erfarenheter, för hjärnan kan inte skilja på en verklig händelse och en påhittad som man föreställt sig livfullt detaljerat. Denna upptäckt är vad som tillät Albert Einstein att skapa sina fantasifulla tankeexperiment som ledde till hans revolutionära idéer kring tid och rymd. Tänk så många vetenskapsmän som säkert kommit i närheten av Einsteins insikter men som inte använde fantasin därför att de begränsades av övertygelsen att det var omöjligt att ens överväga andra teorier än vad som var accepterade sanningar.

Ett sätt att beskriva skillnaden mellan att lösa ett problem genom logiskt tänkande visavi fantasi är detta tankeexperiment av den tyske psykologen Karl Dunker (1903-1940):

En morgon, precis vid soluppgången, börjar en buddhistisk munk att klättra uppför ett högt berg. Den smala stigen, inte mer än 30-60 cm bred, gick som en spiral runt berget mot ett glittrande tempel på dess topp. Munken följde stigen uppåt i varierande fart, stannade flera gånger efter vägen för att vila och äta av den torkade frukten som han bar med sig. Han nådde templet strax före solnedgången. Efter flera dagars fastande och mediterande påbörjade han sin vandring nedför berget efter samma stig, med start vid soluppgången och gick åter igen i varierande fart med många stopp längs vägen. Hans medelfart när han gick nedför berget var förstås högre än medelfarten på vägen upp. Finns det något ställe på stigen som munken kommer att vara på vid exakt samma tidpunkt på dagen under båda färderna?

The Tiger's nest

Om man försöker använda logiskt tänkande eller matematisk uträkning kommer man komma fram till att det är osannolikt att munken kommer att vara på samma plats vid samma tidpunkt på dagen vid två olika tillfällen. Men, om man istället mentalt visualiserar en bild av munken på väg uppför berget och samtidigt föreställer sig samma munk på väg ner… De två figurerna måste mötas vid någon plats och tidpunkt oavsett hur snabbt de går eller hur ofta de stannar upp.

Det är förstås omöjligt för munken att duplikera sig själv och gå uppför och nedför berget samtidigt. Men, i den visuella bilden gör han det. Detta bortseende av logik är vad som leder fram till lösningen på frågan!

En underbart förvirrande, utmanande och uppfriskande tanke! :)

 

 

One of the most well-known quotes by Albert Einstein is ”Imagination is more important than knowledge”. He made his discoveries about space and time by using his imagination, which was to say the least a somewhat unusual way to go about it than most scientists. Being someone who’s prone to both logic thinking and to using my imagination, I find this incredibly refreshing and it’s one reason to why Einstein is something of an idol of mine.

We might like to think of the brain as a computer, but it deals with things differently than a computer. The brain thives on the feedback it gets from both real and imagined experiences, because the brain can’t tell apart a real event or an imagined one that is vividly visualized with many details. This discovery is what allowed Albert Einstein to create his imaginative thought experiments that led to his revolutionary ideas regarding time and space. Imagine how many scientists that must have come close to Einstein’s insights but who didn’t use their imagination because they were limited by the conviction that it was impossible to even consider other theories than the accepted truths.

One way to describe the difference between solving a problem through logical thinking versus imagination is this thought experiment created by the German psychologist Karl Dunker (1903-1940):

One morning, exactly at sunrise, a Buddhist monk began to climb a tall mountain. The narrow path, no more than a foot or two wide, spiraled around the mountain to a glittering temple at the summit. The monk ascended the path at a varying rate of speed, stopping many times along the way to rest and to eat the dried fruit he carried with him. He reached the temple shortly before sunset. After several days of fasting and meditation, he began his journey back along the same path, starting at sunrise and again walking at a varying speed with many stops along the way. His average speed descending was, of course, greater than his average climbing speed. Is there a spot along the path that the monk will occupy on both trips at precisely the same time of day?

The Tiger's nest

 

If you try to use logical thinking or a mathematical approach, you will probably come to the conclusion that it’s unlikely that the monk will end up at the same spot at the same time of day on two different occasions. But, if you instead visualize an image of the monk on his way up the mountain and at the same time imagine the same monk on his way down… The two figures must meet at some place and point in time no matter how fast they walk or how often they stop.

It is of course impossible for the monk to duplicate himself and walk up the mountain at the same time as he walks down. But, in the visual image he does. This disregard of logic is what leads to the solution of the problem!

A wonderfully confusing, challenging and refreshing thought! :)

(Scroll down for English version)

Under romarrikets tid var det respektabelt och ärorikt att synas offentligt så länge man höll på med juridik eller politik.
De som däremot syntes på teatern eller amfiteatern, de som valde att bli betittade och underhålla, så som gladiatorer, skådespelare och sångare, hade väldigt låg status och föraktades.

Lite lustigt – eller beklämmande? – att det idag snarare är tvärtom…

 

During the time of the Roman Empire it was respectable and honorable to be in the public eye as long as you were in politics or the law.
Those on the other hand who were seen at the theater or the amphitheater, those who chose to appear in the public gaze and entertain, such as gladiators, actors and musicians, were of very low status and were despised.

Kind of funny – or disheartening? – that today it’s more like the other way around…

En kollega till mig har denna bild på sitt kontor, med texten
”Du måste ingenting”…

A co-worker of mine has this picture in her office, with the text
”You don’t ‘have to’ anything”…

 

måste ingenting

 

(Scroll down for English version)

Det finns en anledning till att det heter ”trygghetszon”. Det är tryggt. Det är säkert. Det är välkänt. Och ibland hindrar det oss från att växa som människor.

När jag reste ensam till Hawaii var jag verkligen utanför min trygghetszon, men jag drevs mer av viljan att följa min dröm än skrämdes av det okända. Det är långt ifrån ofta som det händer – att själv knuffa sig ut ur sin trygghetszon är det inte många som vågar sig på alla gånger. Ibland måste man bli tvingad.

Som på mitt jobb där vi fick uppgiften att varje dag hälsa på var och en vid namn när vi kom och sedan säga hej då plus namn när vi gick. Varje dag i en månad. Det låter kanske som en enkel grej, men det tog ett tag (och en ordentlig tillsägelse) innan vi faktiskt fick ändan ur vagnen. För de flesta kändes det inte roligt att som vuxna människor bli tvingade ut ur våra invanda rutiner och vår trygghetszon med något som många kände var löjligt.

Jag kan naturligtvis bara svara för mig själv. I början kände jag mig som en mask på en metkrok – jag skruvade på mig inombords. Av någon anledning gillar jag inte att behöva säga hej och hej då. Om jag möter någon i korridoren så säger jag så klart hej/hej då, men att stanna upp och säga det till alla… varje dag… det tog emot. Men, jag gjorde det, trots att det kändes konstigt. Samtidigt visste jag ju att det förväntades av oss alla, så att jag sa hej och hej då var ju inget konstigare än att någon annan gjorde det.

Vad hände? Jag märkte att det blev så småningom lättare att prata, inte bara med mina arbetskollegor, utan även med andra människor utanför min bekantskapskrets. Jag som inte alls gillar att fråga expediter om hjälp, bad om hjälp tre gånger från tre olika personer på IKEA under ett enda besök. Jag blev förvånad över mig själv faktiskt.

Ett annat positivt resultat är att eftersom vi alla på jobbet känner oss lite smått fåniga varje gång vi ska hälsa på varann med fras och namn så blir det att varje dag börjas med fniss och leenden och avslutas med fniss och leenden.

Kan ju inte vara så fel då, att kliva ur sin trygghetszon ibland?

stepping_off_cliff

There is a reason why it’s called ”comfort zone”. It’s comforting. It’s safe. It’s well-known. And sometimes it stops us from growing as people.

When I went on my own to Hawaii, I was really out of my comfort zone, but I was driven more by the will to follow my dream than frightened by the unknown. It is far from often that that happens – to push yourself out of your comfort zone is not something a lot of people dare to do all the time. Sometimes you have to be forced.

Like at my job where we got the task to every day say to each person ”hello” plus their name when we came and then say bye plus name when we left for the day. Every day for a month. It may sound like a simple thing, but it took a while (and quite the scolding) before we actually got around to it. To most it didn’t geel great to, as adults, be forced out of our daily habits and comfort zones by doing something that many felt was ridiculous.

Of course, I can only speak for myself. In the beginning I felt like a worm on a hook – I was squirming inside. For some reason I don’t like having to say hello or bye. If I meet someone in the corridor, of course I’ll speak to them, but to stop by everyone and greet them… every day… that felt tough. But, I did it, even though it felt weird. At the same time I knew that it was expected of us all, so that I said hello and bye was not any weirder than when anyone else did it.

So what happened? I noticed that eventually it became easier to talk, not just to my co-workers, but also to other people outside of my aquaintanceship. I, who not at all like to ask shop clerks for help, ask for help three times from three different clerks at IKEA during one single visit. I actually surprised myself.

Another positive result is that since everybody at work feel a little silly every time we have to greet each other with phrase and name, then every day starts with giggles and smiles, and ends with giggles and smiles.

Can’t be all wrong then, to step out of your comfort zone sometimes?

stepping_off_cliff

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.