(Scroll down for English version)
De senaste dagarna har jag funderat på om jag tillhör personlighetstypen HPS – Highly Sensitive Person, alltså HögSensitiv Person. En del säger högkänslig, men jag gillar inte riktigt det eftersom det är för mig alltför nära ordet ”överkänslig” och jag tycker det är viktigt att skilja på de två.
Så, vad innebär det att vara högsensitiv?
Det är inte en sjukdom eller ett tillstånd, utan ett medfött karaktärsdrag, en del av ens personlighet. Man kan säga att en HSP har ett finkänsligare nervsystem. Det kräver ofta en utförligare bearbetning av sinnesintryck än genomsnittspersonen, då en HSP generellt tar in mer information och fler nyanser från sin omgivning än andra gör och därför har mer sensoriskt material att bearbeta.
Det kan visa sig på många sätt, t ex ett behov av att periodvis dra sig undan, en observerande eller avvaktande inställning till omgivningen som kan misstolkas som blyghet, eller ett levnadstempo som kan tolkas som långsamt.
Andra kan lätt uppfatta en HSP som överkänslig eller osällskaplig eftersom han/hon fortare blir trött och ofta lämnar sällskapet före de flesta andra. En högkänslig person å sin sida kommer lätt att känna sig fel, eftersom han/hon inte kan klara så mycket stimulans som andra människor kan.
Jag hade hört talas om HSP tidigare men var tveksam till att det gällde mig. Ända tills jag läste ett reportage i morgontidningen om en kvinna som berättade om hur hon hade gift sig och flyttat tvärs över landet för att bo med sin man. Hon var så lycklig – och ändå grät hon hela tiden. Det var helt enkelt en sån drastisk omställning för henne som HSP.
Detta slog an en sträng i mig och jag gick från att vara tveksam till att fundera mer allvarligt på om jag också var HSP, eftersom hennes beskrivning påminde mig om min egen när jag reste till Hawaii. Trots att jag var så glad över att vara där, att ha vågat ta steget och genomfört det, så mådde jag dåligt. Jag trodde att det hade med att jag var helt ensam plus att det blev en för stor omställning rent geografiskt (nytt klimat, annan tidszon osv). Men hela tiden har denna teori inte riktigt känts sann, särskilt inte att jag skulle känna mig ensam.
Nu tror jag det berodde på att jag blev bombarderad av så mycket nya intryck att när jag fick en paus (på mitt hotellrum på kvällarna/nätterna) så mådde jag väldigt dåligt.
Jag provade också att göra det test som finns för att se om man kan vara HSP. Jag är medveten om att resultatet inte ska tolkas som definitiv sanning och att man kan få olika resultat beroende på dagsformen, men när jag tog testet fick jag slutsumma 74. Ligger man över 60 är man ”möjligtvis särskilt sensitiv”.
Fler anledningar till att jag tror jag kan vara HSP är att jag alltid haft ett stort behov av att dra mig undan. Som barn på dagis satt jag hellre ensam i ett rum med en bok istället för att leka med de andra barnen. Jag trivs inte i alltför stora sällskap och inte med för hög volym och buller. Jag har ett rikt inre liv och mina intryck sätter igång flera och djupare processer inom mig. Sånt som ser ut att vara en enkelt sak för andra, blir ibland för mycket för mig.
Fastän vårt samhälle prisar egenskaper som att vara utåtriktad, energisk och ”ta-för-sig-anda”, så är jag ändå rätt nöjd med att vara HSP om jag nu är det. Visst är det jobbigt ibland att bli missförstådd av omgivningen, men den enda person som alltid är med mig är jag själv och så länge jag trivs med mig så kan mycket av det andra kvitta.
The last few days I’ve been wondering if I belong to the personality type HPS – Highly Sensitive Person. It’s not being overly sensitive, I think it’s important to make the disctinction.
So, what does it mean to be highly sensitive?
It’s not an illness or a condition, but a innately trait, a part of one’s personality. One can say that an HSP has a more delicate nervous system. This often demands a more extensive processing of sensory data than the average person, since an HSP generally absorbs more information and more nuances from its surroundings than others do and therefore has more sensory material to work through.
This can show in various ways, e.g. a need to periodically withdraw from others, an observational or watchful attitude toward the environs that can be misinterpreted as shyness, or a tempo of life that can be interpreted as slow.
Others can easily conceive an HSP as overly sensitive or anti-social since he/she becomes tired more quickly and often leaves the party before most others. A highly sensitive person for its part will easily feel ”off”, since he/she can’t cope with as much stimulus as other people can.
I had heard of HSP before but I was hesitant whether it applied to me or not. Until I read a story in the morning paper about a woman who had gotten married and moved cross the country to live with her husband. She was so happy – and yet she cried all the time. It was just such a drastic change for her as an HSP.
This struck a cord in me and I went from being hesitant to thinking more seriously about the possibility of me being an HSP, since her description reminded me of my own when I went to Hawaii. Although I was so happy to be there, to have dared to take the step and go through with it, I felt so bad. I thought it had to do with me being there all alone plus the great geographical change (new climate, different time zone etc). But that theory never felt quite right, especially not that I would feel lonely.
Now I believe it was because I was bombarded by so many new impressions that when I got a break (at the end of the day in my hotel room) I felt really bad.
I also did the test there is to see if you’re an HSP. I’m aware that the result should not be interpreted as definite truth and that one can get varying results depending on your current shape, but when I took the test I got a result of 74. If you’re get more than 60 you are ”possibly highly sensitive”.
Other reasons why I think I may be an HSP is that I’ve always had a big need to withdraw from others. As a child at kindergarden I would rather sit alone in a room looking through a book than playing with the other kids. I’ve never been comfortable in large groups of people nor around high volumes or loud noises. I have a rich inner lige and impressions start several and deeper processes in me. Things that may look like a simple thing to others, can sometimes be too much for me.
Although our society praises qualities like being outgoing, energetic and looking out for #1, I’m still rather satisfied with being an HSP, if I am one. Sure, it’s tough to sometimes be misunderstood by people around you, but the only person who is constantly with me is me myself and as long as I get along with me then a lot of the other things don’t matter.
Read Full Post »
karnifflesint 