Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Hur tänker folk? / What are people thinking?’ Category

(Scroll down for English version)

et tu 150

 

”Et tu”

Egentligen ska man väl låta betraktaren skapa sin egen tolkning, men jag kan inte låta bli att tala om bildens sensmoral som jag har tänkt det:

Du må sätta på dig en rustning för att skydda dig mot världen och tro att din rygg hålls skyddad av dina vänner – men det behövs bara att en av dem hugger dig…

et tu 150”Et tu”

I suppose one should let the viewer form his or her own interpretation, but I can’t keep from sharing the moral of the picture the way I think of it:

You may put on armor to protect yourself against the world and think that you’re friends will have your back – but it only takes one to stab you…

Annonser

Read Full Post »

(Scroll down for English version)

Varför petar vi på färska blåmärken när vi vet att det kommer göra ont?

Varför river vi bort sårskorpor när vi vet att det kommer att fördröja läkningen?

Varför vrider vi på huvudet när vi har nackspärr bara för att kolla om det fortfarande smärtar?

Även fast mina frågor är berättigade vore de bokstavligt menade, så är de i detta fall metaforiska. Varför river vi i de nystan som orsakar smärta?

Why do we poke fresh bruises when we know it is going to hurt?

Why do we pick at scabs when we know it will delay the healing?

Why do we turn our head when we have wryneck just to check if it the pain is still there?

Although my questions are legitimate were they posed literally, they are in this case metaphorical. Why do we reopen wounds that will only cause us pain?

Read Full Post »

(Scroll down for English version)

Igår skrev jag om hur fantastisk vår värld är. Idag fick jag se den andra sidan.

Man har rapporterat i nyheterna om att IKEA tagit bort alla kvinnor ur sin katalog i Saudiarabien – de kvinnor och flickor som visades i de välkända vardagssituationerna som alltid visas i katalogen samt en kvinnlig designer. Rösterna delar sig naturligtvis, som de gör gällande alla ämnen. En del hävdar att IKEA endast tagit seden dit de kommit, medan andra säger att företaget ser mellan fingrarna gällande de mänskliga rättigheterna.

I vanliga fall håller jag på att man ska ta seden dit man kommer. Och jag tycker att det gäller svenskar som besöker/flyttar till andra länder, så väl som andra nationaliteter som kommer till Sverige. Men ingen regel utan undantag.

Skulle det vara okej om ett svenskt företag lägger sin tillverkning i ett annat land och sedan använder sig av barnarbetare – därför att det är ”seden dit de kommit”?

Skulle det vara okej om ett svenskt företag, i sin reklam i ett annat land, använder sig av nedsättande ord och uttryck mot en annan ras – därför att det är ”seden dit de kommit”?

Skulle det vara okej för ett svenskt företags anställda i ett annat land att fysiskt misshandla sina underordnade – därför att det är ”seden dit de kommit”?

Om du säger nej till alla dessa frågor, varför skulle det då vara okej att totalt ignorera att kvinnor existerar?

En annan sak som är skrämmande är hur många svenska män som verkade tycka att det var okej av IKEA att ”ta seden dit de kom” och följa Saudiarabiens exempel. Till dessa män vill jag fråga: om det gällde din syster, din mor eller din dotter – skulle du tänka likadant då? Om du svarar ”ja” – skulle du ha tänkt likadant om skon satt på andra foten och det var män som blev ignorerade och förtryckta?

Ja, man bör respektera det land man besöker och dess seder. Men inte på bekostnad av våra mänskliga rättigheter.

Vart tog mamma vägen?

Yesterday I wrote about how fantastic our world is. Today I got to see the other side.

It’s been reported in the news that IKEA has removed all women from their catalogue in Saudi Arabia – the women and girls that are shown in the well-known everyday situations that are always portrayed in the catalogue as well as a female designer. Opinions are divided of course, like they always are in any subject. Some claim that IKEA only “did what the Romans do”, when others feel that the company is turning a blind eye regarding human rights.

Normally I would agree that when in Rome one should do as the Romans. And I feel that it goes for Swedes visiting / moving to other countries, as well as other nationalities that come to Sweden. But no rule without exceptions.

Would it be okay if a Swedish company placed its manufacturing in another country and then use child labor – because it’s “doing what the Romans do”?

Would it be okay if a Swedish company, in its commercials in another country, uses derogatory words and phrases against another race – because it’s “doing what the Romans do”?

Would it be okay if the employees of a Swedish company in another country physically abused their subordinates – because it’s “doing what the Romans do”?

If you say no to these questions, then why would it be okay to totally ignore that women exist?

Another thing that is frightening is how many Swedish men who seem to think  that it’s okay of IKEA to “do as the Romans do” and follow Saudi Arabia’s example. I would like to ask these men: what if it was you sister, your mother or your daughter – would you still feel that same way? And if your answer is “yes” – would you still feel that same way if the shoe was on the other foot and men were the ones who were ignored and oppressed?

Yes, you should respect the country you visit and its customs. But not at the expense of our human rights.

Where did mommy go?

Read Full Post »

I morse såg jag på filmen ”How do you know” (en titel som verkligen passar in på mina egna tankar nu för tiden) med Reese Witherspoon i huvudrollen. Hennes rollkaraktär Lisa får ett oväntat besked som vänder hennes tillvaro upp och ner – vad ska hon nu göra med sitt liv?

Vid ett samtal med George (Paul Rudd) berättar Lisa om vad hon ser som sitt problem, sin svårighet; andra kvinnor som varit i hennes situation har sett det som självklart att söka kärleken, gifta sig, skaffa barn och jobb. Men, fortsätter Lisa ”I don’t know if I have what it takes for everybody’s regular plan” (”jag vet inte om jag har vad som krävs för att klara av vad alla andra tycker är självklart”).
Det slog an en sträng i mig eftersom jag undrar hur många som faktiskt följer sitt eget hjärtas röst i livet, istället för att följa den väg som ”alla andra” vandrar. Den väg som vi tror förväntas av oss. Hur många t ex skaffar barn för att de tror att de borde, inte för att de vill? För att det är något man ”ska göra” i livet, i samhället.

Lisa fortsätter: ”I’ve never felt like that love… like the guy is the whole deal… To be honest, the baby thing – never. Never! I’m just good at this one thing, you know. And when I hear girls talking about how in love they are or how the baby is everything… I think they’re pretending”. (Jag har aldrig känt sån kärlek… att killen är medelpunkten… Ärligt, det där med barn – aldrig. Aldrig! Jag är bara bra på en enda sak. Och när jag hör tjejer prata om hur kära de är eller hur barnet betyder allt… då tror jag att de låtsas.)

Med detta inlägg menar jag INTE att det är fel, dåligt, svagt eller liknande att vilja ha en partner och/eller en familj (eller något annat som man kan argumentera är förväntat av en av samhället, vänner, föräldrar, osv) – om det är vad du verkligen vill ha; KÖR!

MEN, gör det för att det är ditt hjärtas röst som säger det. Följ din egen väg, oavsett vad andra kanske förväntar sig av dig. Ja, det är kanske lättare sagt än gjort, men överväg att i längden är det ditt liv…

 

This above all: to thine own self be true,
And it must follow, as the night the day,
Thou canst not then be false to any man.
Farewell, my blessing season this in thee!

William Shakespeare (Hamlet, Akt 1, scen 3, 78-82)

This morning I watched the movie ”How do you know” (a title that really fits my own way of thinking these days) with Reese Witherspoon in the lead. Her character Lisa gets some unexpected news which turn her life upside down – what will she now do with her life?

While talking to George (Paul Rudd) Lisa tells him about what she sees as her problem, her challenge; other women who have been in her situation have seen it as natural to find love, get married, have kids and a job. But, Lisa continues ”I don’t know if I have what it takes for everybody’s regular plan”.
That struck a chord in me since I often wonder how many actually follow their own heart’s voice in life, instead of following the road ”everyone else” takes. The road we think is expected of us. How many e.g. have kids because they think they should, not because they want to? Because it’s something that you’re ”supposed to do” in life, in society.

Lisa continues: ”I’ve never felt like that love… like the guy is the whole deal… To be honest, the baby thing – never. Never! I’m just good at this one thing, you know. And when I hear girls talking about how in love they are or how the baby is everything… I think they’re pretending”.

With this post I DO NOT mean that there is something wrong, bad, weak or such to want a partner and/or family (or anything else that you could argue is expected of you by society, friends, parents etc) – if it is what you truly want; GO!

BUT, do it because it’s what your heart tells you to do. Follow your own path, no matter what others might expect of you. Yes, it may be easier said than done, but consider that in the long run it is your life…

MEN, gör det för att det är ditt hjärtas röst som säger det. Följ din egen väg, oavsett vad andra kanske förväntar sig av dig. Ja, det är kanske lättare sagt än gjort, men i längden är det ditt liv…

 

This above all: to thine own self be true,
And it must follow, as the night the day,
Thou canst not then be false to any man.
Farewell, my blessing season this in thee!

William Shakespeare (Hamlet, Act 1, scene 3, 78-82)

Read Full Post »

Härom veckan skummade jag igenom en debattartikel. Orsaken till att jag skummade istället för att läsa den noggrant var att jag förstod att den skulle göra mig upprörd, men ändå kunde jag inte låta bli. Och jag hade rätt så klart.
Någon dag senare gick jag tillbaka till artikeln för att se om någon hade kommenterat – fanns det flera som uppfattade artikeln som jag? Jodå, det fanns fullt med kommentarer, både för och emot. Debattören uttryckte sig nedsättande om personer som har en tro. Vare sig det gällde tro på änglar, naturväsen eller en mer etablerad religion så var man enligt denne debattör helt utan förnuft och logik om man trodde på dessa kvacksalverier.

Naturligtvis har denne man rätt att tycka detta. Precis som de kommentatörer som höll med honom. Det jag blir upprörd över är respektlösheten. Om man nu måste uttrycka sig om saken, varför räcker det inte med att säga ”jag håller inte med”? Varför nedvärdera? Varför håna?
Logiker vill ha bevis. Det är inget fel med det – jag väljer att tro på attraktionslagen just därför att det finns en vetenskaplig bakgrund till denna, jämfört med de flesta religioner. För mig känns det viktigt att kunna blanda de två; ”science and sorcery” så att säga. Vad som är fel är att håna de som klarar sig utan bevis. Oavsett hur ”tokig” deras tro verkar i våra ögon.

Visst kan vi titta kritiskt på de olika trossystem som finns och visst kan vi söka efter logik. Men i slutändan – kan vi motbevisa dem? Kan de motbevisa oss? Jag vill påstå att svaret blir ”nej” i båda fallen. Hur kan vi avgöra vad som är logiskt och vetenskapligt troligt, egentligen? Det enda vi har att använda är den vetenskap vi har upptäckt hittills. En gång i tiden var det logiskt att jorden var platt… vilket man kom fram till baserat på den kunskap man hade då.

Att säga att det inte finns mer än vad vi kan bevisa är ganska arrogant i mina ögon. Och att sedan håna de som vågar ta steget och tro på något man inte kan bevisa är… tja, elakt? Obegåvat? Trångsynt? Välj själv.

En sak jag är nyfiken på är hur de som söker bevis för allting ställer sig inför sådana saker som strängteori. Det är inom vetenskapen fysik, men går inte att bevisa. Einstein införde begreppet rumtid: universum beskrivs som fyrdimensionellt med tre rumsdimensioner och en tidsdimenstion. Inom bl a strängteorin finns ny forskning som tyder på att det kanske finns upp till elva dimensioner. Det finns inga konkreta bevis för existensen av fler dimensioner än de fyra som Einstein talade om. Men många fysiker anser ändå att de existerar, därför att det finns behov av fler dimensioner för att få vissa viktiga teorier att fungera. Källa: Illustrerad vetenskap

Här har vi alltså något vetenskapligt som inte går att bevisa – men som behövs för att få vissa viktiga teorier att fungera. Påminner det inte lite om något annat? Människans försök genom alla tider att förklara livet…
Det jag vill komma fram till: om ni inte kan acceptera att andra har tror på något som inte verkar logiskt i era öron, kan ni åtminstone tolerera det utan att håna eller förlöjliga?

Tack.

Some weeks ago I skimmed a debate article. The reason I skimmed instead of reading it thoroughly is because I knew it would upset me, but still I couldn’t stay away. And I was right, of course.
A few days later I went back to the article to see if anyone had commented on it – were there others who perceived the article as I had? Oh yes, there were plenty of comments, both for and against.
The debater spoke derogatorily about people who have a faith. Whether it was faith in angels, nature spirits or a more established religion, you were according to this debater completely without reason and logic if you believed in these quackeries.

Naturally this man is intitled to think this. Just as the commentators who agreed with him. What makes me upset is the disrespect. If it is necessary to say anything about it, why isn’t it enough to simply say ”I don’t agree”? Why belittle? Why mock?

Logicians want proof. There is nothing wrong with that – I choose to believe in the law of attraction because there is a scientific background to it, compared to most religions. For me it feels important to be able to mix the two: science and sorcery so to speak. What is wrong is to mock those who can go without proof. No matter how ”crazy” their faith may seem in our ears.
We can of course look with critical eyes on the different belief systems and of course we can look for the logic in them. But in the end – can we prove them wrong? Can they prove us wrong? I would like to claim that in both cases the answer is ”no”. How can we determine what is logical and scientifically plausible, really? The only thing we have to use is the science we have discovered so far. Once it was logical that the earth was flat… which was based on the knowedge they had back then.

To say that there is no more than what we can prove is pretty arrogant in my eyes. And to then mock those who dare take that step and believe in something that cannot be proven is… well, mean? Ignorant? Close-minded? You pick.
One thing I’m curious about is how those who seek proof about everything think about such things as string theory. That is within the science of physics, but can’t be proven. Einstein brought the term spacetime: the universe is described as four dimensional with three space dimensions and one time dimension. Within i.a. string theory there is new research that indicate that there may be up to eleven dimensions. There are no concrete evidence for the existence of more dimensions than the four Einstein spoke of. But many physicists still consider them to exist because there is a need for more dimensions in order to make certain important theories to work. Source: Illustrerad vetenskap
So, here we have something scientific that can’t be proven – but is needed to make certain important theories to work. Doesn’t that remind a little of something else? Man’s attempts through the ages to explain life…

What Iwanted to get to is: if you can’t accept that others believe in something that doesn’t seem logical in your ears, can you at least tolerate it without mocking or belittling?

Thanks.

Read Full Post »

Jag har en kompis som introducerade mig till uttrycket ”vem äger problemet”. Det tål att tänka på, för jag tror att det skulle eliminera en hel del aggression hos folk om de stannade upp, tänkte på den frågan och sen gjorde ett aktivt val. En del kommer naturligtvis att medvetet välja aggressionen ändå och andra kommer att ha svårt att låta bli att välja aggressionen. Jag hamnar själv i den situationen varje gång jag upptäcker vansinniga fel i översättning från engelska till svenska i böcker eller tv-program. Jag försöker att inte gå i taket, men det är svårt ibland faktiskt… hehe. 🙂

Hur som helst. När man hamnar i en situation som orsakar en frustration, irritation, aggression – stanna upp och tänk efter: vem äger problemet? Om det är jag som är ägaren kan jag göra någonting åt det. Är det någon annan som äger problemet är det bara att släppa taget och gå vidare – du kan ändå inte förändra denna någon annan, det kan bara de själva.

Hur många bli inte frustrerade på sina medtrafikanter? Jag själv blir superirriterad på folk som inte använder blinkers. Nu kör inte jag bil, men om jag gjorde det skulle jag kunna ”ge igen” genom att själv sluta att använda blinkers – detta tycks i alla fall vara en vanlig reaktion hos diverse trafikanter; ”om han inte tänker använda blinkers (eller köra för sakta, köra för fort eller vad nu det kan vara som irriterar) så tänker inte jag göra det heller”. Och kedjereaktionen har satts igång…

Men grejen är att jag kan inte påverka hur andra gör. Jag kan inte göra något åt de som inte använder blinkers (tro mig, ilskna blickar och huvudskakningar verkar inte alls ta). Men jag kan påverka hur jag själv reagerar och responderar.  Hur mår jag när jag låter mig själv bli irriterad? Inte särskilt bra. Hur mår jag om jag ställer mig över irritationen och är oberörd? Mycket bättre.

Så fundera på det nästa gång du hamnar i den där situationen som du vet gör att du går i taket: ”vem äger problemet?” Och du, om du inte lyckas på en gång med att sätta dig över frustrationen, ge inte upp! Man är inte en förlorare för att man misslyckas en eller tusen gånger. Det är när man inte ens försöker…

I have a friend who introduced me to the expression ”who owns the problem”. It’s worth thinking about, because I think ut would eliminate a lot of aggression in people if they stopped, thought about this question and then made an active choice. Some will of course deliberately choose aggression anyway and others will have trouble keeping from choosing aggression. I end up in that situation myself every time I notice crazy mistakes in translations from English to Swedish in books or tv-shows. I try not to hit the roof, but it’s hard sometimes actually… hehe. 🙂

Anyways. When you find yourself in a situation that causes frustration, irritation, aggression – stop and think: who owns the problem? If I’m the owner then I can do something about it. If it’s somebody else who owns it, then just let go and move on – you can’t change this person anyway, they can only change themselves.

How many of us doesn’t get frustrated with fellow road-users? I myself get super annoyed with people who don’t use their turn signals. I don’t drive, but if I did I could ”get even” by ceasing to use my own turn signals – this seems anyway to be a common reaction with various road-users: ”if he’s not going to use his turn signals (or drive too slow, drive too fast or whatever it is that is annoying), then I won’t do it either”. And the chain reaction is set in motion…

The thing is, I can’t do anything about what others do. I can’t do anything about those who don’t use their turn signals (believe me, angry looks and head shakes don’t seem to take at all). But I can do something about how I myself react and respond. How do I feel when I let myself get irritated? Not too good. How do I feel if I rise above the irritation and remain unaffected? Much better.

So think about that the next time you find yourself in that situation that you know will make you hit the roof: ”who owns the problem?” And remember, if you don’t succeed right away in rising above the frustration, don’t give up! You’re not a loser for failing once or a thousand times. It’s when you don’t even try…

Read Full Post »

Då och då dyker det upp uttryck som blir något av en trend att använda. Ett tag var det ”att ta en time-out” till exempel. ”Gilla läget” är ett annat, som för övrigt är motsägelsefullt i mina öron. När det uttrycket används indikerar det att man ska ”bita ihop” och stå ut med det man har, utan att förvänta sig något bättre. Men om man ser till ordens bokstavliga betydelse har det viss grund i attraktionslagen; att man ska vara tacksam och glad för det man har, för det leder till att möjligheten att fler saker kan komma in i ens liv som man är tacksam över. Så, om jag ”gillar läget” som det är just nu – alltså kan känna glädje för det jag har, även om det inte är allt jag drömt om – kan det leda till något ännu bättre.

Men, det var inte det uttrycket jag ville skriva om utan detta: ”syns du inte så finns du inte”. Det tycks som om väldigt många känner så idag – att om de inte syns så betyder de inget. Man förlitar sig alltför mycket på sina medmänniskors bekräftelse. Man vill synas i tv, bli kändis – men det spelar ingen roll för vad man blir känd… så länge folk ser en. Varifrån kommer denna osäkerhet?

”Syns du inte så finns du inte” är för mig ett hemskt uttryck som hetsar till en ohälsa för individen så väl som för samhället. Det finns i slutänden bara en person som betyder något och det är du själv. Det är du själv som ger dig värde – och bestämmer hur högt detta värde är. Du är mer än ditt utseende, dina kläder, dina pengar, ditt jobb, dina vänner osv. Du behöver inte ses av någon annan än dig själv för att ha betydelse. Jag lovar.

Now and then expressions show up that become somewhat of a trend to use. For a while in Sweden it was ”taking a time-out” for example. ”Liking the situation” is another (used in Sweden), which moreover is somewhat contradictory in my ears. When the expression is used it indicates that you should endure, grin and bear it, without expecting anything to improve. But if you look at the literal meaning of the words they have grounds in the Law of Attraction; that you should be thankful and happy about what you have now, because it leads to the possibility of more things coming into your life to be thankful for. So, if I’m ”liking the situation” as it is now – in other words, I can fell joy for what I have, even if it isn’t all I’ve dreamed of – it can lead to something better.

But, that is not the expression I wanted to write about, but this: ”if you are not seen, you don’t exist”. It seems like a lot of people feel that way today – that if no one sees them, then they don’t matter. They rely too much on their fellow man’s acknowledgement. They want to be seen on tv, become famous – but it doesn’t matter for what they become famous… as long as people see them. Where does this insecurity come from?

”If you are not seen, you don’t exist” is to be a horrible exoression which is so hounding it leads to something unhealthy for the individual as well as for society. In the end there is only one person who matters and that is you yourself. It is you who give you yourself value – and decide how high that value is. You are more than your looks, your clothes, your money, your job, your friends and so on.  You don’t need to be seen by anyone else but yourself  in order to matter. I promise.

Read Full Post »

Older Posts »