Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

Många människor (jag var, och ibland fortfarande är, en av dem) kommer med ursäkter och förklaringar till varför de inte är eller ens kan vara lyckliga, varför de inte ens vill försöka att ändra sitt tänk.  Så som, jag har inte en partner eller jag har fel partner. Jag har inget jobb eller jag har fel jobb eller jag har inga pengar, jag har inte rätt bil, osv. Eller ”livet är inte sånt att man kan/ska vara lycklig”. Att förvänta sig något annat är att vara naiv. ”Goda ting händer inte mig.”

Innan jag går vidare vill jag klargöra vad ”happiness set-point” innebär (eftersom jag inte än så länge har kommit på en bra svensk benämning): det är en gentiskt bestämd nivå av lycka, glädje, till vilken man återvänder efter positiva eller negativa emotionella upplevelser.

I Marci Shimoffs bok ”Happy for no reason” berättar hon bl a om psykologiforskarna Sonja Lyubomirsky, Kennon Sheldon och David Schaade och hur de kunde bekräfta tidigare forskning om att 50 procent av människors lycka/glädje kommer från vår genetik. Men vad som är spännande är den nya information som de upptäckte om de andra 50 procenten:  enbart 10 procent av vårt ”happiness set-point” kommer från våra omständigheter (så som förmögenhet, jobb, civilstatus) medan de övriga 40 procenten bestäms av våra vardagliga tankar, känslor, ord och handlingar.

Detta gör att alla har möjlighet att höja sin ”happiness set-point”!

På samma sätt som du kan vrida upp termostaten när det är kyligt inomhus, kan du omprogrammera ditt ”happiness set-point” till en högre nivå. Så länge har människan sökt efter lyckan utanför sig själv, i rikedom, status, prylar, utseende m m. Men för att vara verkligt, i sanning, lycklig behöver man bara vända sig inåt och höja sin ”happiness set-point”.
Det finns alltså en mening med att försöka ändra sitt negativa tänkande till något mer positivt.

”Ja men”, kanske du säger nu. ”Även om jag skulle höja mitt ”happiness set-point” och bli lite mera glad, vad är det för mening när tråkiga saker ändå fortsätter att hända?”
Tråkiga saker kommer alltid att dyka upp, i allas liv, i olika nivåer och styrkor. Det är tack vare motgångarna som vi lär oss och utvecklas – plus att om vi inte hade motgångar skulle vi inte uppskatta framgångar lika mycket eftersom det skulle vara vardagshändelser som händer alla.
 Med ett gladare sinne är de tråkiga sakerna lättare att möta och bearbeta än när man redan är nedstämd (jag vet av egen erfarenhet).

Dessutom – vore det inte en trevligare tillvaro att känna glädje i nuet, än med ett mulet sinne invänta eventuellt kommande tråkiga händelser som du kanske föreställer dig och förbereder dig på att vara mycket tråkigare än de visar sig vara?

Tänk på det – din nivå av glädje varje dag hänger enbart 10 procent på hur dina omständigheter ser ut. 50 procent kommer från genetiken och 40 procent från hur du agerar.

”Ja men”, invänder du igen. ”Det är fortfarande hälften av min lycka som hänger på genetiken och den kan man ju inte ändra på.”
Var inte så säker på det! Bruce Lipton, en molekylär biolog, hävdar att vårt DNA kanske inte är så opåverkbart som vi trott. Hans forskning tyder på att DNA påverkas av vårt positiva och negativa tänkande! En till indikation på att vi kan förändra vårt ”happiness set-point”. Med detta menas dock inte att låtsas vara gladare eller bara bestämma sig för att bli lyckligare. Det handlar om att omprogrammera ens neurologiska vägar. Att tänka i nya och annorlunda tankar skapar nya neurologiska vägar i hjärnan. Så, om jag försöker ändra mitt tänkande från negativt till positivt skapas nya vägar (som blir bredare ju mer jag tänker i samma banor) medan de gamla vägarna med negativt tänkande faktiskt blir mindre. Det är därför som det efter ett tag blir lättare att fortsätta att följa nya tankesätt och man behöver inte längre anstränga sig för att ändra på dem.

Så, släng ut alla ursäkter nu på varför du håller kvar en negativ inställning! Forskning visar på att positivt tänkande leder till positiva konsekvenser! Vore det inte härligare att leva ett liv med sann glädje som kommer inifrån, än att fortsätta förvänta sig det värsta hela tiden? 🙂

Annonser

Read Full Post »

Jag tror det var i Aftonbladet i helgen som det fanns med en artikel om Mona Lisa och hennes leende (DUH, vad annars pratar man om när det gäller Mona Lisa?) och det fick mig igen att tänka på ”varför är det sånt ståhej kring hennes leende”, varför har det blivit så viktigt att tolka detta leende, spekulera kring varför hon ler?

Idag, och sen ca 1930-talet har jag förstått, är det vanligt att man ler på foton/porträtt. Men innan dess var det ovanligt. Tittar man på riktigt gamla foton så ser alla gravallvarliga ut. Tittar man sedan på porträtt från längre bak i tiden, innan kameran fanns, så är det inte vanligt med leenden. Så, på så vis kan jag gott förstå att det är något annorlunda, ovanligt med Mona Lisas leende.

I mitt research kring detta leende hittar jag en annan Worldpress-blogg av Thomas Chacko: http://understandingpaintings.wordpress.com/ där han förklarar vidare varför Mona Lisa som tavla är speciell. Jag skrollade så klart ner till rubriken ”The smile”. (Följande är min egen översättning av texten, så som jag tolkar den.)

”Da Vinci använde optisk illusion för att skapa ett unikt leende genom perspektiv och genom att använda skuggor. Da Vinci målade Mona Lisa på ett sådant vis att ögonen är centrum för åskådarens uppmärksamhet och munnen är i periferin. Hans sfumatoteknik (benämning inom konsten som kommer av det italienska ordet fumo ”rök”. Sfumato betecknar en blandning av färger och nyanser som är så subtil, att allt smälter samman och ger en ”disig” effekt) ser till att både ögonen och munnen blev framträdande drag. När betraktaren tittar på ögonen, faller munnen under betraktarens yttre synfält och därför blir inte munnens drag klara. Tillsammans med lite skugga på kindbenen så ser munnen ut att ha ett leende.  Men så snart betraktaren flyttar fokus till munnen (leendet) så försvinner leendet långsamt, som om det inte var menat att vara ett leende. Detta är det magiska med Leornardos talang och det är vad som gjorde Mona Lisa unik jämfört med andra storslagna målningar. ”

Detta är för mig det rätta svaret på frågan varför Mona Lisa ler. Många hakar upp sig på om det är ett ledsamt leende, hemlighetsfullt därför att hon är gravid, osv. Som Thomas Chacko fortsätter skriva:

”Det finns olika tolkningar av leendet, en del säger att det är ett glatt leende, vissa tycker det är bedrägligt medan andra uppfattar det som ett ledsamt leende. Det mysteriska leendet har också gett upphov till olika spekulationer kring vem motivet var. Ansiktsuttrycket ger målningen ett gåtfullt intryck som får betraktaren att undra vad modellen tänkte på, vem hon egentligen var och varför end el tycker att hon verkar glad medan andra tycker att hon ser ledsen ut.”

Kanske är jag för praktiskt lagd för att uppskatta just denna filosofiska diskussion. Kanske tänker jag att detta är ett porträtt som ska visa hur en person såg ut och inte vad hon tänkte i just det tillfället (vilket förresten inte var ett enda tillfälle, antar jag. Att måla ett porträtt är inte som att fota ett porträtt – det tar så lång tid att modellen hinner tänka många tankar under tiden…) – jämfört med en målning som ska visa en händelse, där det är mer viktigt vad en person uttrycker, med kropp så väl som ansikte.

Men det är jag det…

Read Full Post »

”… det vi kallar ros skulle ju dofta lika underbart vad den än hette.”  Från Shakespears ”Romeo och Julia” för den som inte redan visste det.

Jag kom nämligen att tänka på, av någon anledning, vad olika värde man sätter i sitt namn. Personligen kan jag inte tänka mig att byta namn, varken för- eller efternamn. Det är inte det att jag tycker att mitt namn är det absolut vackraste i världen – det är ett rätt vanligt namn. Men det är jag.
Jag kan naturligtvis bara spekulera men även om jag skulle gifta mig har jag svårt att tänka mig att jag skulle ta min makes efternamn. Kanske kan jag tänka mig att ha två efternamn, men det känns ändå inte som jag.

Denna tanke ledde mig till att tänka på de som byter namn. Inget fel med det, de flesta har förmodligen (förhoppningsvis) funderat på saken länge och lagt ner tid och tanke bakom vilket namn som känns rätt. Men det finns även de som verkar ha bytt namn för skojs skull. Bara för att ”det vore häftigt” att heta si och så. Jag dömer dem inte, jag förstår bara inte riktigt – man kan ju bara utgå ifrån sig själv och som jag nämnt redan så kan jag inte tänka mig ett annat namn.

Oavsett vilket namn rosen hade fått, hade den fortfarande doftat underbart, som William sa. Men så slipper rosen risken att bli retad av andra blommor. Jag tänker ju på de föräldrar som döper sina barn till vad som helst – jo, här dömer jag faktiskt. 
En del verkar se sina barn som ägodelar,  något man har rätt att göra/kalla vad man vill. Men ett barn är inte ett husdjur eller en docka som man kan ge vilket namn som helst. Det är en liten person som kommer att få leva med sitt namn tills det är gammalt nog att ändra på det. Hur tänker man om man ger sitt barn namnet Lucifer t ex? Ja, namnet betyder ”ljusbringare” och jag tycker själv att betydelsen är vacker och att namnet i sig klingar rätt bra. Men jag glömmer och bortser naturligtvis inte ifrån vad namnet representerar.
Eller de som vill döpa sitt namn efter ett varumärke, en apparat eller ha en siffer- och/eller bokstavskombination som namn på sitt barn…

Barn är uppfinningsrika. Vill de reta ett annat barn så hittar de sätt att göra detta på, oavsett vad den utvalda måltavlan heter. Men varför göra det lätt för dem?
Och tänk senare i livet, när barnet blivit äldre och ska t ex söka jobb. ”Hej, jag heter Lucifer och är intresserad av jobbet som… ” Oavsett om en arbetsgivare (eller vem som helst) förstår och har överseende med att denne Lucifer råkar ha föräldrar som tyckte att Lucifer var ett bra namn att ge sitt barn, så finns kopplingen där i bakhuvudet; Lucifer, djävulen, satan, mörkrets härskare osv. Naturligtvis säger jag inte att folk kommer att tro att bara för att du heter Lucifer så är du per automatik djävulen. Men kopplingen finns där.

Jag försöker att inte döma andra. Jag försöker förstå, försöker tänka på att jag inte vet allt om personen, jag vet inget om bakgrunden osv. Men när det gäller just detta ämne – ett barns namn – då har jag svårt att behärska mitt dömande.

Read Full Post »

Jag måste säga att det är roligt när man överraskar sig själv och/eller andra med att göra något oväntat och bra!

Det var nämligen femkamp idag på jobbet, ”Mästarnas mästare” som de kallade det. Jag brukar inte gilla att tävla, men blev ombedd att ställa upp då man behövde vara minst tre och de var bara två de som önskade ställa upp. Okej då, tänkte jag, min magkänsla skrek inte emot och det kan vara bra ibland att gå emot sina invanda inställningar. I slutänden blev vi fyra (man fick vara som flest fem) och kl 15 var det dags för dessa fem grenar som vi inte visste något om i förväg. Plus en tipsrunda på 10 frågor och en gåta.

Grenarna var inte någon form av sportgrenar utan utmaningar som t ex att med ögonmått avgöra avståndet mellan två punkter eller kasta en enda dartpil och få så bra poäng som möjligt (något jag sagt till i förväg om att jag är usel på – att kasta, vare sig det är pil eller boll). Jag var inte så säker på att kunna bidra med något – jag är inte bra på att tävla och det är väl kanske därför jag avskyr det. Men, jag tog på mig att göra en av grenarna: att gå runt en gräsplätt två gånger och försöka få samma tid båda gångerna.
Alltså, jag går en gång under tidtagning (man fick gå hur snabbt eller långsamt man ville) och därefter går jag en gång till och försöker komma så nära min första tid som möjligt. Till min överraskning och glädje gick jag på exakt 31 sekunder båda gångerna och lyckades lägga mitt lag på första plats i den grenen. De andra hävdade att det också var orsaken till att vi faktiskt vann hela femkampen och jag ska väl inte argumentera emot dem – vill de säga så, får de göra det (även om jag inte är så säker på att de har rätt, eftersom vi var två lag som hade 25 poäng sammanlagt och vi vann pga att vi hade en poäng mer på tipsrundan).

Jag hade inte väntat mig att kunna bidra så mycket som sagt, så det var en överraskning för mig – kände mig lite som ”the dark horse” som det kallas på engelska – någon man inte räknade med, ungefär.

Påminde mig också om när brorsan gifte sig och de hade en tipsrunda med frågor om brudparet. Han blev redigt förvånad när lillasyster (jag alltså) gick och vann av alla gäster som var där. Nu hade jag naturligtvis gissat på flera frågor, men ändock vann jag. 🙂

Read Full Post »

Skillnaderna mellan manligt och kvinnligt är intressant.

En del tycker att det är irriterande och jag säger inte emot – visst går det en på nerverna ibland när man inte kan förstå det motsatta könet eller få det motsatta könet att förstå en själv. Personligen försöker jag dock att se ett steg längre när sådana scenarier dyker upp. Det är tokigt, förödande och improduktivt att försöka utse vem som har rätt och fel, när kommunikationen mellan män och kvinnor går förbi varann, när det inte nödvändigtvis handlar om åsikterna i sig utan om utgångspunkterna.

En manlig kollega, som gärna tittar på dokumentärer på kanaler som Discovery och Kunskapskanalen m fl, berättade att kvinnors sätt att kommunicera är mer avancerad än mäns. Kvinnors kommunikation håller sig på flera plan och det funkar bra mellan kvinnor eftersom de kan följa varandras ”tankekedjor”. Men när kommunikationen blir mellan man och kvinna kan det bli knepigare. Min kollega lade fram att kvinnor inte kan förvänta sig att män ska ”höja” sig till deras nivå av kommunikation (som t ex att kunna läsa mellan raderna) utan kvinnor blir tvungna att ”sänka” sig till mäns nivå av kommunikation för att göra sig förstådda. Med andra ord; håll det rakt och enkelt, ladies. 🙂

Kvinnor har dessutom fler områden i hjärnan som hanterar minne (jag tror det var nio, men kanske var det sju…) medan den manliga hjärnan har två områden, om jag inte missminner mig. (Ja, jag inser ironin i att jag inte vet om jag minns rätt – haha!) Det är en förklaring till att kvinnor tycker att män är glömska (och i värsta fall tolkar detta som att de inte bryr sig om att minnas, vilket ibland är sant men överväg att det bara är för få minnesområden i hjärnan som är orsaken) medan män kan tycka kvinnor är småaktiga som minns minsta detalj (men det är oftast inte ett försök att vara nedrig – utan kommer bara av ett godare minne).

I och med att jag skriver detta menar jag inte att jag anser att det kvinnliga könet är överlägset det manliga eller för den delen tvärtom p g a andra områden där det manliga könet är mer utvecklat. Jag anser att vi är olika då det är tänkt att vi ska komplettera varandra! Inte jämföra vem som är bäst, vem som har fått bästa given så att säga. Allt är relativt, det beror på situationen vem som är bäst lämpad.

 All denna text blev inledningen till det jag först tänkte på när jag ville skriva detta inlägg: Jag lyssnade på Marci Shimoffs bok ”Happy for no reason” (Lycklig utan anledning) imorse.

Hon berättar att forskningen har kommit fram till att kvinnors biokemiska uppsättning gör att de mer troligt än män söker efter att ha relationer med andra människor. Fastän män och kvinnor utsöndrar både adrenalin och kortisol under stress, utsöndrar kvinnor också oxytocin.

Oxytocin är en s k peptidhormon och är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad och förmåga att följa sociala normer*. Förhöjda värden skapar ökad tillit, minskar aggression och ångest och minskar troligen också stress. Djurförsök har visat att användning av oxytocin och östrogen fungerar ångestdämpande på honor och ökar deras sociala samspel.

Oxytocin är anledningen till att kvinnor som går igenom en tuff tid ofta vill umgås med andra kvinnor eller få prata av sig ordentligt med en nära tjejkompis. Oxytocin är också vad som gör att kvinnor dras till att måna om sina barn eller husdjur och ju mer en kvinna stimuleras av oxytocin, desto mer oxytocin skapas i kroppen.

En studie har också visat att ju fler nära vänner en kvinna har desto mindre är risken att hon drabbas av fysiska problem när hon åldras och desto högre är chansen att hon lever ett glädjefullt liv. Resultaten av studien var så signifikanta att man drog slutsatsen att det var lika skadligt för en kvinnas hälsa att inte ha nära vänner som rökning eller övervikt. (Huga, då ligger jag halvtaskigt till…)

Hur är det då med män, tänker du kanske? Jo, män utsöndrar inte oxytocin vid stress. Som jag nämnde förut utsöndrar både män och kvinnor kortisol vid stress, men enligt studier så sänker kortisol mäns nivåer av dopamin och testosteron, vilket orsakar frustration och depression. Detta gör i sin tur att mäns biologiska sammansättning styr dem till att försöka stimulera produktionen av dopamin och testosteron genom problemlösning, att vara verksam och överkomma faror. De låga nivåerna av oxytocin i män gör dem mindre intresserade av att knyta an till vänner.

Som jag skrev i början; skillnaderna mellan män och kvinnor är intressanta och jag hoppas att kunskapen om skillnaderna, deras ursprung och uppgifter, ska främja samarbetet och förståelsen mellan de båda könen och inte ytterligare ösa på hävdandet att den enda är bättre än den andra…  

 

* från Wikipedia, var annars? 🙂

Read Full Post »

Jag bläddrade idag i min almanacka på jobbet för att ta fram rätt vecka – det var första dagen efter semestern så det var några veckor att bläddra fram. Som i så många andra almanackor så finns små citat och ordspråk varje vecka och jag ögnade igenom dem.

Så hajade jag till. Som jag alltid gör vid tokiga eller rent felaktiga översättningar.

”Den mänskliga hjärnan är som ett paraply – den fungerar bäst när den är öppen.” – Walter Gropius.

Här är han, Walter →

Att översätta från ett språk till ett annat till ett tredje (och eventuellt vidare till fler språk) är ett perfekt recept för att det ursprungliga budskapet ska förvanskas. (Här brukar jag vilja ge exemplet från Bibeln, där det står att Eva skapades från Adams revben – jag minns väl att min religionslärare berättade att ordet för ”revben” och ordet för ”hälft” var så lika att man helt enkelt översatte fel någonstans på vägen! Detta leder mig alltid vidare till att fundera på om relationen mellan män och kvinnor hade utvecklats annorlunda genom tiderna om man översatt rätt… att Adam var i början hälften manlig och hälften kvinnlig och att Gud sedan skapade Eva av Adams ena halva.)

Hur som helst. Walter Gropius var ursprungligen tysk (grundade Bauhaus för den som är intresserad), men bodde både i England och i USA. Jag undrade om jag skulle behöva borsta av min gamla skoltyska för att luska ut om jag hade rätt, men som tur var hittade jag samma citat som ovan fast på engelska – som bekräftade min misstanke:
Man använder i citatet ordet ”mind” och inte ”brain”…

Då blir det en helt annan femma! För en öppen hjärna tror jag inte fungerar så bra för någon – att däremot ha ett öppet sinne (”mind”) är verkligen att rekommendera, enligt mig.

Språket spelar roll. Ordval spelar roll. Stavning spelar roll. Grammatik spelar roll. Tycker jag.

Read Full Post »

Vårda språket

Svordomar kryper in i vårt tal varje dag. Jag är inte heller oskyldig, vissa dagar kan det osa ur mig u var och varannan mening, men för det mesta försöker jag vårda mitt språk. Varför bry sig, tänker säkert många. Det är bara lite grövre ord, men ändock endast ord.

Men ord betyder något. De har mer innebörd än enbart sin definition.

Jag kom att tänka på detta nu, medan tv:n står på och reklamen för det nya programmet ”True Talant” visas än en gång. Varje gång reagerar jag mycket negativt när coachen Pernilla Andersson (jag antar att det är hon) säger: ”jag skiter i vad du har för jävla kläder på dig”.

Jag vet inte vad skaparna för denna reklam är ute efter med dessa ord. Kanske vill de att Tommy Körberg, Pernilla Andersson och Danny Saucedo ska låta nedsättande, förolämpande för att sedan vända på det i slutet att ”det enda vi bryr oss om är din röst” och därmed försöka få programmet att låta ännu mer ädelt än övriga liknande program.

Men just det faktum att Pernilla använder orden ”skiter i” och ”jävla” gör att jag känner sådant motstånd – inte bara mot programmet utan även mot henne, fast jag inser att det kanske (förhoppningsvis) inte är hennes ordval, utan en replik hon blivit tilldelad. Jag tycker det är synd, för det har planterat ett frö av fördom inom mig gentemot henne, trots att jag inte vill det. Varför kunde hon inte bara få säga något i stil med ”jag struntar i vilka kläder du har på dig”? Det finns många synonymer i det svenska språket.

I min familj brukar vi säga: ”Man kan be någon dra åt helvete på fler än ett sätt”. Ja, det är en svordom i detta uttryck, jag är fullt medveten om det, men själva innebörden är väldigt sann enligt mitt tycke. Man kan uttrycka sig utan svordomar, man kan tala om sin åsikt utan att (medvetet) förolämpa andra, man kan vårda språket!

Personligen försöker jag göra det lite kul för mig själv när jag vill använda kraftigare ord utan att sjunka till svordomarnas nivå. Kul, på så vis att jag använder mildare ord, som attans, abbans, järnspikar, småfåglar… m fl. Det blir mycket trevligare än en svordom och kan dessutom  få de omkring dig att småle, istället för att skygga undan för osande eder.

 

“To put the world in order, we must first put the nation in order;
to put the nation in order, we must put the family in order;
to put the family in order, we must cultivate our personal life;
and to cultivate our personal life, we must first set our hearts right.” Konfucius
(Kinas mest kända lärare, filosof och politiska teoretiker, 551-479 fKr)

 

Read Full Post »

Older Posts »