(Scroll down for English version)
När jag är i köket en längre stund så vill jag gärna lyssna på musik. Eftersom det är dålig radiomottagning (plus att det oftast spelas samma låtar om och om igen) så har jag en trave cd-skivor jag byter mellan. Dock återgår jag väldigt ofta till samma skiva, soundtracket till musikalfilmen ”Chicago”. Jag har flera favoriter på den skivan, som ”All that jazz”, ”Mister Cellophane” m fl. Det är har hänt ett par gånger när jag lyssnar på ”Chicago” att jag tänkt på hur musikaler kan dela upp folk i två läger; de som älskar musikaler och de som avskyr dem. Vad jag förstår är en av anledningarna till att man inte gillar musikaler att man uppfattar det som alltför onaturligt att folk brister ut i sång helt plötsligt.
Och då brukar jag tänka – vore det inte kul ändå om det VAR naturligt att brista ut i sång?! Undrar hur samhället skulle se ut om folk började sjunga och dansa när de ville uttrycka sig – oavsett hur bra eller mindre bra man må vara på just de konstformerna. Jag minns hur jag som barn önskade att det skulle komma ett tillfälle då jag fick göra precis som i filmen ”Fame” (som väl egentligen inte är en musikalfilm på samma sätt som ”Chicago”) och spontant börja dansa på gatan med en massa människor!
Eller tänk att kunna göra som i vissa musikvideors; storma fram till en person och, som om det var det mest naturliga i världen, sjunga ut hur man verkligen känner om dem, som t ex i ”Just came back” av Colin James.
Sen kom jag på att det finns de som gjort liknande saker, kanske främst vid frierier. Det är inte spontana infall, men det är sång och dans som man utför för att uttrycka sig. Vilket jobb de har lagt ner på att engagera andra människor, all planering och koreografi… Ni måste väl medge att visst blir dagen lite ljusare efter att ha sett något sånt här?
When I’m in the kitchen for a longer time, I like to listen to some music. Since the radio reception isn’t the best (plus that they often play the same saongs over and over), I have a stack of CDs that I choose from. However, I tend to go back to the same album, the soundtrack to the musical film ”Chicago”. I have several favorites on that album, like ”All that jazz”, ”Mister Cellophane” etc. It’s happened a couple of time when I’ve listened to “Chicago” that I’ve thought about how musicals can divide people into two camps; those who love musicals and those who hate them. As I understand it, one of the reasons some people don’t like musicals is because it’s regarded to be too unnatural that people burst into song all of a sudden.
That’s when I usually think – wouldn’t it be fun if it WAS natural to burst into song? I wonder how society would look if people started to sing and dance when they wanted to express themselves – no matter how good or less good one might be at those particular art forms. I remember when I was a kid and I wished that there would come an opportunity when I would get to do just like they did in the movie ”Fame” (which I suppose isn’t really a musical movie in the same way as ”Chicago”) and spontaneously start dancing in the streets with a bunch of people!
Or imagine getting to do what they do in some music videos; storm up to a person and, like it was the most natural thing in the world, start singing about how you really feel about them, like Colin James in ”Just came back”.
And then I recalled that there are those who have done things similar to that, perhaps mainly to propose. They aren’t spontaneous notion, but it’s song and dance used to express oneself. Such work they’ve put into getting people involved, all the planning and the choreography… you must admit that they day got a little brighter after watching something like this?
karnifflesint 