Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hawaii’

(Scroll down for English version)

Det finns en anledning till att det heter ”trygghetszon”. Det är tryggt. Det är säkert. Det är välkänt. Och ibland hindrar det oss från att växa som människor.

När jag reste ensam till Hawaii var jag verkligen utanför min trygghetszon, men jag drevs mer av viljan att följa min dröm än skrämdes av det okända. Det är långt ifrån ofta som det händer – att själv knuffa sig ut ur sin trygghetszon är det inte många som vågar sig på alla gånger. Ibland måste man bli tvingad.

Som på mitt jobb där vi fick uppgiften att varje dag hälsa på var och en vid namn när vi kom och sedan säga hej då plus namn när vi gick. Varje dag i en månad. Det låter kanske som en enkel grej, men det tog ett tag (och en ordentlig tillsägelse) innan vi faktiskt fick ändan ur vagnen. För de flesta kändes det inte roligt att som vuxna människor bli tvingade ut ur våra invanda rutiner och vår trygghetszon med något som många kände var löjligt.

Jag kan naturligtvis bara svara för mig själv. I början kände jag mig som en mask på en metkrok – jag skruvade på mig inombords. Av någon anledning gillar jag inte att behöva säga hej och hej då. Om jag möter någon i korridoren så säger jag så klart hej/hej då, men att stanna upp och säga det till alla… varje dag… det tog emot. Men, jag gjorde det, trots att det kändes konstigt. Samtidigt visste jag ju att det förväntades av oss alla, så att jag sa hej och hej då var ju inget konstigare än att någon annan gjorde det.

Vad hände? Jag märkte att det blev så småningom lättare att prata, inte bara med mina arbetskollegor, utan även med andra människor utanför min bekantskapskrets. Jag som inte alls gillar att fråga expediter om hjälp, bad om hjälp tre gånger från tre olika personer på IKEA under ett enda besök. Jag blev förvånad över mig själv faktiskt.

Ett annat positivt resultat är att eftersom vi alla på jobbet känner oss lite smått fåniga varje gång vi ska hälsa på varann med fras och namn så blir det att varje dag börjas med fniss och leenden och avslutas med fniss och leenden.

Kan ju inte vara så fel då, att kliva ur sin trygghetszon ibland?

stepping_off_cliff

There is a reason why it’s called ”comfort zone”. It’s comforting. It’s safe. It’s well-known. And sometimes it stops us from growing as people.

When I went on my own to Hawaii, I was really out of my comfort zone, but I was driven more by the will to follow my dream than frightened by the unknown. It is far from often that that happens – to push yourself out of your comfort zone is not something a lot of people dare to do all the time. Sometimes you have to be forced.

Like at my job where we got the task to every day say to each person ”hello” plus their name when we came and then say bye plus name when we left for the day. Every day for a month. It may sound like a simple thing, but it took a while (and quite the scolding) before we actually got around to it. To most it didn’t geel great to, as adults, be forced out of our daily habits and comfort zones by doing something that many felt was ridiculous.

Of course, I can only speak for myself. In the beginning I felt like a worm on a hook – I was squirming inside. For some reason I don’t like having to say hello or bye. If I meet someone in the corridor, of course I’ll speak to them, but to stop by everyone and greet them… every day… that felt tough. But, I did it, even though it felt weird. At the same time I knew that it was expected of us all, so that I said hello and bye was not any weirder than when anyone else did it.

So what happened? I noticed that eventually it became easier to talk, not just to my co-workers, but also to other people outside of my aquaintanceship. I, who not at all like to ask shop clerks for help, ask for help three times from three different clerks at IKEA during one single visit. I actually surprised myself.

Another positive result is that since everybody at work feel a little silly every time we have to greet each other with phrase and name, then every day starts with giggles and smiles, and ends with giggles and smiles.

Can’t be all wrong then, to step out of your comfort zone sometimes?

stepping_off_cliff

Read Full Post »

(Scroll down for English version)

Lättare sagt än gjort, som det heter. Att ärligt känna tacksamhet är inte alltid lätt. Ibland är man mitt i stormen och kan inte förstå hur något av det som händer kan vara något att vara tacksam över. Och man behöver inte förstå det på en gång. Med tiden kommer förhoppningsvis insikten. Personligen väljer jag att tro på att vad som än händer i mitt liv är det av en anledning – om något tas bort ur min tillvaro, hur kärt det än är, så är det för att göra rum för något bättre. Det är för mitt eget bästa.

Denna övertygelse är varför jag skaffade min senaste tatuering. Jag har länge velat ha något som påminner mig om Attraktionslagen och om vikten av att känna tacksamhet för vad man har. Det hawaiiska språket är vackert och deras ord för ”tack” är likaså: Mahalo. Så, i onsdags tatuerade jag in det ordet på min högra arm tillsammans med en havssköldpadda, Honu, som är bl a ett tursamt tecken.

20131221_174509

Min resa till Hawaii var full av känslostormar men i efterhand är det bara glädje och tacksamhet som jag känner när jag tänker tillbaka på den tiden. Min tatuering är till för att påminna mig om tacksamhet men också för att framkalla känslan av glädje – den resan var trots allt något av det bästa jag någonsin gjort i mitt liv.

Det ironiska är att någon timme efter att jag tatuerade mig så fick jag reda på något som krossade mitt hjärta – en person som jag totalt litat på svek mig på ett sätt jag aldrig hade väntat mig. Det är i alla fall min sanning, hans sanning är förmodligen något annat.
Just nu kan jag inte känna tacksamhet, men så småningom kommer jag att göra mitt allra bästa för att finna silverkanten på även detta moln.

 

Easier said than done, they say. To honestly feel gratitude isn’t always easy. Sometimes you’re in the middle of the storm and cannot understand how anything of what just happened can be something to be grateful for. And you  don’t have to understand it right away. With time insight will hopefully come. Personally I choose to believe that whatever happens in my life, it’s for a reason – if something is removed from my life, however precious, it’s to make room for something better. It is for my own good.

This conviction is why I got my latest tattoo. I’ve wanted for a long time something to remind me of the Law of Attraction and the importance of feeling gratitude for all that you have. The Hawaiian language is beautiful and their word for ”thank you” is as well: Mahalo. So, last Wednesday I had the word tattooed into my right arm along with a sea turtle, Honu, which among other things is a sign of good luck.

20131221_174509

My journey to Hawaii was full of emotional storms but in the end I feel only joy and gratitude when I think of that time. My tattoo is there to remind me to be grateful but also to bring forth the feeling of joy – the journey was after all one of the best things I have ever done in my life.

The irony is that some hour after I had the tattoo done, I found out something that broke my heart – a person I totally trusted betrayed me in a way I had never expected. That is in any case my truth, his truth is probablu something else.
Right now I cannot feel gratitude, but eventually I will try my best to find the silver lining even on this cloud.

Read Full Post »

(Scroll down for English version)

Jag vill slå ett slag för att våga göra sin dröm till verklighet. För många kanske det är ett oöverkomligt steg, även om drömmen i sig inte är av det mer eller mindre omöjliga slaget. Jag trodde länge att min dröm var om inte omöjlig så åtminstone osannolik; jag skulle vara tvungen att spara ihop mycket pengar, ha tillräckligt med ledig tid och förmodligen göra alltihopa själv – men det svåraste var att hitta tron på att det var möjligt att göra och sedan skrapa ihop modet att ta steget. Allt detta verkade länge – i åratal – oöverstigligt, så pass att det aldrig tycktes vara mer än bara en dröm, en fantasi. Tanken att en dag göra verklighet av drömmen fanns egentligen inte. För det var ju så osannolikt att det kunde hända av sig själv och än mer osannolikt att jag skulle ta initiativet.

Men, så kom tillfället. Stunden då allting tycktes sammanfalla på ett sätt som inte tycktes kunna tolkas på något annat sätt än att ”det är dags”.  Jag funderade på det ett bra tag, bara för att vara säker på att det inte var något jag inbillade mig, men känslan av att det var rätt tidpunkt gav aldrig med sig och till slut tog jag det första av två steg och gjorde bokningen. Sen fick jag vänta i två månader innan det andra och mycket större steget: den 30 juli klev jag på det första av tre flygplan som skulle ta mig till Honolulu, Hawaii.

View

 

Grejen med detta inlägg är inte att skriva om min fysiska resa och vistelse på Hawaii, min drömdestination sedan jag var barn. Grejen är att jag valde att göra drömmen till verklighet trots att jag hade funderingar kring vad det skulle innebära efteråt: tänk om resan blir en katastrof? Tänk om det inte alls blir som jag hade hoppats? Tänk om jag inte hittar någon annan dröm att sträva efter sen när jag kommer tillbaka till den grå vardagen? Tänk om jag inte vill åka hem igen?

Naturligtvis hade jag förväntat mig saker som sedan inte hände och saker som hände som jag inte hade förväntat mig. En del av mig var besviken när jag kom hem – besviken på mig själv som inte klarat av allt jag trodde jag skulle klara av. Det var faktorer som spelade in som jag inte hade räknat med och som gjorde mig svagare än jag vanligtvis är. Vissa dagar har jag haft lite svårt att förlåta mig själv för det, men i slutändan vet jag en sak med säkerhet: det finns inget som är viktigare än att må bra.

Det som känns störst för mig är att jag inser också hur stark jag varit. Att jag först vågade ge mig av på en resa till andra sidan jordklotet och helt ensam.  Jag är definitivt inte en van resenär, särskilt inte utanför Sveriges gränser, men jag vågade ändå tack vare att min önskan att resa till Hawaii, denna dragning som funnits inom mig under så många år men som länge var bortglömd, var tillräckligt okuvlig.
Men jag var också stark i att våga avbryta mina planer när jag märkte att jag inte mådde bra av att vara ensam och att sedan ta alla kontakter och fatta alla beslut som behövdes för att lösa situationen.

I slutändan var detta så mycket mer än en fysisk resa för att göra min dröm till verklighet. Det var en resa av lärdom och insikt och tacksamhet. Jag hittade svar jag sökte så väl som nya frågor. Jag fick bekräftelse om saker jag trodde mig veta. Och jag insåg att jag redan visste svar som jag tidigare inte vetat om att jag visste. Eller inte ville erkänna för mig själv. Och tacksamhet för att jag vågade kasta mig ut i det okända. Även fast resan inte blev riktigt så som jag hoppats, så tror jag att så som den blev gav mig mer än om den hade gått som jag hoppats.  En sak jag tror på är att vad än kommer ens väg så är det för att det bereder vägen för något ännu bättre.

Och det där med att inte hitta någon ny dröm – det tror jag inte på egentligen. Är det något människor är bra på så är det att hitta saker att sträva efter. Det är därför vi aldrig är riktigt nöjda. Men så tror jag inte att det är riktigt meningen heller att vi ska vara helt tillfreds – för om vi är nöjda slutar vi att sträva, att utvecklas. Jag ska inte stressa fram en ny dröm, den kommer när den är redo. Och när jag är redo.

I want to strike a blow for making your dream come true. To a lot of people it may be an insurmountable step, even if the dream in itself isn’t more or less of the impossible kind. I thought for a long time that my dream was if not impossible then at least unlikely; I’d have to save a lot of money, find enough free time and probably do it all on my own – but the hardest part was finding the faith that it was possible and then gather the courage to take the step.  All this seemed for a long time – years – to be insurmountable, so much that it never seemed to be more than a dream, a fantasy. The thought to one day turn the dream into reality didn’t really exist. Because it was so unlikely that it would happen by itself and even more unlikely that I would take the initiative.

But, then the opportunity came. The moment when everything seemed to coincide in a way that seemingly couldn’t be interpreted in any other way than ”it is time”. I thought about it for a long time, just to be sure that it wasn’t something I was imagining, but the feeling that it was the right time never went away and finally I took the first of two steps and booked it. Then I had to wait two months before I could take the second and larger step: on July 30th I boarded the first of three flights that would take me to Honolulu, Hawaii.

View

 

The thing with this post isn’t to write about my physical journey and stay at Hawaii, my dream destination since I was a child. The thing is that I chose to make my dream a reality even though I had worries about what it would mean afterwards: what if the trip is a disaster? What if it didn’t at all turn out as I had hoped? What if I can’t find another dream to strive for when I get back to the everyday grind? What if I don’t want to go home again?

Naturally, I had expected things that never happened and things that did happen that I hadn’t expected. A part of me was disappointed when I came home – disappointed in myself who hadn’t managed all that I had thought I would manage. There were factors in play that I hadn’t considered and that made me weaker than I usually am. Some days I have a little trouble forgiving myself for that, but in the end I know one thing for sure: there is nothing more important than being alright.

The thing that feels the biggest to me is that I realise also how strong I’ve been. That I first dared to go on a journey to the other side of the planet and doing it all alone. I am definitely not a experienced traveler, especially not outside the Swedish borders, but I dared anyway thanks to my desire to go to Hawaii, this pull that been inside me for so many years but was forgotten for a long time, was indomitable enough.
But I was also strong in daring to abort my plans when I noticed I wasn’t feeling well being so alone and to then make all the connections and all the decisions needed to solve the situation.

In the end this was so much more than a physical journey to make my dream come true. It was a journey of experience and insight and gratitude. I found answers I was looking for as well as new questions. I got confirmation of things I thought I knew. And I realised that I already knew answers I previously didn’t know I knew. Or didn’t want to admit to myself. And gratitude for daring to throw myself into the unknown. Even though the trip didn’t turn out the way I had hoped, I believe that the way it turned out gave me more than if it had gone the way I had hoped. One thing I believe is that whatever comes your way it is to prepare the road for something even better.

And that part about not being able to find a new dream – I don’t really believe that. If there is something humans are good at, it’s finding things to strive for. That’s why we’re never truly content.  But then I don’t believe we’re meant to be completely satisfied – because if we’re satisfied we stop striving, stop developing. I’m not going to rush a new dream to come through, it’ll show up when it’s ready. And when I’m ready.

Read Full Post »