Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘elefant’

(Scroll down for English version)

Det här blir ett långt inlägg, bara så du vet… men för mig ett viktigt ämne.

Via ett tweet från Stephen Fry hamnade jag på The Wall Street Journal och en essä skriven av Frans De Waal (nederlänsk psykolog, primatolog och etolog) om hur vi underskattat djurs intelligens. De Waal inleder sin essä med orden ”Vem är smartare: en person eller en apa? Tja, det beror på uppgiften.” Schimpansen Ayumu visade i tester gjorde 2007 att han hade mycket bättre minne än en människa. Ayumu kunde komma ihåg slumpmässiga sekvenser med nio siffror (1-9) och knappa in dem i rätt ordning på en pekskärm, trots att siffrorna bara visades under en bråkdel av en sekund och sedan ersattes med vita rutor. De Waal provade detta själv och kunde bara komma ihåg upp till fem siffror – och han hade fått mycket mer tid än apan. 2008 testades Ayumu mot minnesmästaren Ben Pridmore och blev, som De Waal skrev, ”chimpion” (lek med orden ”champion”=mästare och ”chimpanzee”=schimpans).

Djurexperiment har länge haltat i sina resultat eftersom vi ofta testar dem på sätt som funkar utmärkt med människor men inte likaså med andra arter. Vetenskapsmännen har äntligen börjat forma experimenten efter djurens villkor vilket har lett till en omdaning av vår förståelse.

De Waal tar elefanterna som exempel. Länge har man trott att elefanter inte kan använda redskap, utom möjligen att använda en pinne till att klia sig på ryggen. Under tidiga studier ställde man mat utanför elefanternas räckvidd och gav dem sedan en lång pinne för att se om de skulle försöka nå maten med redskapet. Detta funkade med apor, men elefanterna lät pinnen vara – så vetenskapsmännen utgick ifrån att elefanterna inte förstod problemet. Det slog ingen att kanske var det vi människor som inte förstod elefanterna.
Till skillnad från apor (och människor) som använder händerna till att greppa saker, använder elefanten sin snabel – de både sträcker sig efter föda med den så väl som luktar på och rör vid födan. Luktsinnet är först, synen är sekundär.  Vilket innebär att så snart elefanterna tar upp en pinne med snabeln så blockeras näsgångarna och de har inte möjlighet att lukta sig till födan.

Men kan elefanter använda redskap? I ett annat test hängde man frukter precis utom en ung elefanttjurs räckhåll och gav honom ett antal pinnar och en stabil låda. Kadula som elefanten hette, struntade i pinnarna och började istället sparka låda tills den var direkt under grenen där frukterna hängde. Han ställde sig med frambenen på lådan och nådde på så vis frukten. En elefant kan använda redskap – om redskapen är de rätta. Kadula kunde även minnas och upprepa lösningen även om lådan inte var i hans synfält utan han var tvungen att lämna frukten för att hämta lådan – något som inte många djur gör, förutom några få arter så som människan, apan och delfinen.

De Waal ger fler exempel på hur fel intelligenstester kan gå, inte bara så som nämnts ovan utan även hur vi även kan överskatta djurs intelligens. För ca ett sekel sedan fanns en tysk häst vid namn ”Kluger Hans” (Smarte Hans) som man trodde kunde både addera och subtrahera; när hästens ägare gav Hans en matematisk fråga så trampade Hans svaret med hoven. Men, Hans lyckades bara svara rätt om ägaren visste svaret på frågan och var inom Hans synhåll. Tydligen ändrade ägaren subtilt kroppshållning eller position när Hans nådde det rätta antalet tramp med sin hov. Ägaren var dock omedveten om detta, så det var inte fråga om bedrägeri.
En del ser detta som bevis att Hans inte alls var intelligent, men jag håller med De Waal när han vill argumentera för att det är tvärtom. Han kanske inte kunde räkna, men han förstod det mänskliga kroppsspråket väldigt väl.

Mot slutet av sin essä skriver De Waal att underliggande för många av våra inkorrekta övertygelser kring djurs intelligens är problemet med negativt bevis. ”Om jag går genom en skog i Georgia, där jag bor, och inte ser eller hör den amerikanska spillkråkan, är jag då tillåten att dra slutsatsen att fågeln är frånvarande? Naturligtvis inte. Vi vet hur lätt dessa praktfulla spillkråkor hoppar runt trädstammar för att hålla sig ur sikte. Allt jag kan säga är att jag saknar bevis.”

De Waal fortsätter ”Därför är det rätt förbryllande varför forskningsområdet för djurs uppfattningsförmåga har en sådan lång historia av påståenden om frånvaron av förmågor baserad på endast ett par promenader genom skogen.” Sådana slutsatser motsäger vad man inom experimentell psykologi påstår: frånvaro av bevis är bevis på frånvaro.

Ta som exempel huruvida vi är den enda arten som bryr oss om välmåendet hos andra. Det är mycket väl känt att apor i det vilda spontant erbjuder varandra sin hjälp, men i decennier var dessa observationer ignorerade och man brydde sig mer om experiment som visade på att aporna var totalt själviska – men tänk om dessa experiment var upplagda på ett sätt som aporna inte förstod? Om de får valet mellan att  byta till sig mat enbart åt sig själva eller mat som ges till båda aporna – då väljer aporna det senare alternativet som belönar dem båda.

Sådan generositet är inte endast funnen hos apor. I nyliga studier befriade råttor en fångad artfrände även fast det fanns ett kärl med choklad precis bredvid. Många av råttorna valde att först befria den andra råttan så att de båda kunde äta av chokladen.

De Waal avslutar sin essä med: ”Det enda historiskt konstanta inom mitt område är att varje gång ett påstående om mänsklig unikhet avvisas så tar genast ett annat påstående dess plats. Under tiden fortsätter forskningen att hacka bitar ur muren som separerar oss från andra djur. Vi har gått från att se djur som instinktdrivna stimulanssvarande maskiner till att se dem som sofistikerade beslutsfattare. /…/ Detta är ingen förolämpning gentemot mänsklig överlägsenhet. Det är ett länge försenat erkännande att intelligent liv /…/ finns i överflöd här på jorden, rakt under våra näsor.”

 

This is a long post, just so you know… but for me an important subject.

A tweet from Stephen Fry led me to The Wall Street Journal and an essay written by Frans De Waal (Dutch psychologist, primatologist and ethologist) about how we underestimate animals’ intelligence. De Waal begins his essay with the words ”Who is smarter: a person or an ape? Well, it depends on the task.” The chimp Ayumu showed in tests done from 2007 that he had much better memory than a human. Ayumu could recall random series of nine numbers (1-9) and tap them in the right order on a touch screen, even though the numbers were shown only for a fraction of a second and then replaced by white squares. De Waal tried this himself and couldn’t recall more than five numbers – and he was given much more time than the ape. 2008 Ayumu was tested alongside the British memory champion Ben Pridmore and became, as De Waal described it, ”chimpion”.

Animal experiments have had questionable results for a long time since we often test dem in ways that work on humans  but not so much with other spieces. Scientists have finally begun to shape the experiments in a way to meet animals on their own terms, which has led to a change in our understanding.

De Waal takes elephants as an example. For a long time it was believed that elephants can’t use tools, except for perhaps scratching their back with a stick. During early studies, food was placed out of the elephants’ reach and they were given a long stick to see if they would try to reach the food with the tool. This had worked with apes, but the elephants left the stick alone – so the scientists concluded that the elephants didn’t understand the problem. It didn’t occur to anyone that perhaps it was the humans who didn’t understand the elephants.
Unlike apes (and humans) who use their hands to grasp things, the elephant uses its trunk – they use it both to reach for food as well as smell and touch it. The sense of smell is first,  vision is secondary. Which means that when the elephants pick up a stick, the nasal passages are blocked and they have no way to smell the food.

But can elephanst use tools? In another test, fruits were hung just out of reach from a young elephant bull and he was given some sticks and a sturdy box.  Kadula, as the elephant was called, ignored the sticks and kicked the box until it was directly under the branch from which the fruits were hung. He got up on the box woth his front legs and could thereby reach the food. An elephant can use tools – if it’s the right one. Kadula could also remember and repeat the solution even if the box was out of view and he had to leave the fruits in order to get the box – something not a lot of animals are capable of except a few spieces such as humans, apes and dolphins.

De Waal gives more examples of how wrong intelligence tests can go, not just as mentioned above but also how we can overestimate animals’ intelligence. About a century ago there was a German horse named ”Kluger Hans” (Clever Hans) who was thought to be able to add and subtract; when the horse’s owner would give Hans a math question, Hans would stomp the answer with  his hoof. But, Hans only managed to get the answer right if his owner knew the right answer and was within Hans’ view. Apparently, the owner subtly changed his body posture or position when Hans reached the correct number of stomps with his hoof. The owner was however unaware of this, so it was not a question of fraud.
Some might see this as evidence that Hans wasn’t intelligent at all, but I agree with De Waal when he argues it’s the other way around. Hans might not have been able to count, but he understood the human body language very well.

Towards the end of his essay De Waal writes that underlying for many of our incorrect beliefs regarding animals’ intelligence is the problem with negative evidence. ”If I walk through a forest in Georgia, where I live, and fail to see or hear the pileated woodpecker, am I permitted to conclude that the bird is absent? Of course not. We know how easily these splendid woodpeckers hop around tree trunks to stay out of sight. All I can say is that I lack evidence.”

De Waal continues ”It is quite puzzling, therefore, why the field of animal cognition has such a long history of claims about the absence of capacities based on just a few strolls through the forest. Such conclusions contradict the famous dictum of experimental psychology according to which ‘absence of evidence is not evidence of absence.’ ”

Take for example whether or not we are the only spieces that care about the wellbeing of others.  It is very well known that apes in the wild spontaneously offer each other aid, but for decades these observations were ignored and more attention was given to experiments that showed that apes were completely selfish – but what if these experiments were presented in a way that the apes didn’t understand?  If given the choice between trading for food for themselves alone or food given to both apes – then apes tend to choose the latter alternative that rewards them both.

Such generosity is not only found in apes. In recent studies, rats would free a trapped companion even though there was a container with chocolate right next to them. Many rats would first free the other rat so they both could eat of the chocolate.

De Waal ends his essay with: ”The one historical constant in my field is that each time a claim of human uniqueness bites the dust, other claims quickly take its place. Meanwhile, science keeps chipping away at the wall that separates us from the other animals. We have moved from viewing animals as instinct-driven stimulus-response machines to seeing them as sophisticated decision makers. /…/ This is no insult to human superiority. It is long-overdue recognition that intelligent life /…/ is abundant right here on earth, under our noses.”

Read Full Post »

Tänkte på hur saker man lär sig som barn etsar sig fast och blir ”sanningar” som följer en genom livet. Att uppfattningar man fått under sina första år, hur felaktiga de än må vara, sitter kvar genom ens uppväxt och även i vuxen ålder och kan bli begränsningar.

Jag kan ta mig själv som exempel. Som barn fick jag för mig att jag redan skulle kunna saker fastän jag inte hade lärt mig dem än. Man gick inte i skolan för att lära sig, utan för att visa vad man kunde. Vilket ledde till stor besvikelse på mig själv när jag inte kunde något som jag trodde andra kunde. Jag vet inte varifrån jag fick denna inställning, men det satt kvar länge. Än idag gör det sig påmint ibland.

Ett annat exempel är min inställning till möjligheten att vinna. Jag tror att det kan komma ifrån stunder i min barndom då jag såg hur min bror vann men inte jag. Som den gången vi fick en slant var av mormor för att köpa varsin lott. Min bror vann 100kr (detta var sent 70-tal/tidigt 80-tal så 100kr var inte lite pengar) medan jag vann 5kr. Gissa min besvikelse.

Eller när vi köpte en lott var vid ett tivolistånd, ett sådant där man alltid vinner något – det gäller bara att välja rätt snöre att dra i. Min bror vann ett mjukdjur i form av Hacke Hackspett. Jag vann en liten plastfigur, en sån som är av tunn enfärgad plast och ihålig…

Dessa erfarenheter har förmodligen etsats sig fast i mitt minne som bevis på att jag aldrig vinner. (Jag skyller inte på något vis denna inställning på min bror, det vill jag göra klart.)

 

Människors hjärnor skiljer sig inte så mycket från elefantens.

När elefanten är liten binder dess ägare fast den vid ett stort träd eller en metallstav som körs långt ner i marken. Elefantungen lär sig snart att den inte kan komma loss när den är bunden. Därför, när elefanten sedan är vuxen, kan dess ägare binda fast djuret vid en liten pinne och elefanten gör inga försök att komma loss. För elefanten är det en betingad sanning att om den är fastbunden är det ingen mening att försöka komma loss.

På samma sätt är det en betingad sanning inom mig att jag inte vinner på lotter, trots att jag intellektuellt vet att jag har lika stor chans som alla andra. Möjligen är detta också varför jag inte tycker om att tävla – att om jag inte kan vinna på lotter, så kan jag inte vinna i tävlingar heller… tål att funderas på.

 

Självanalys så här på en torsdag eftermiddag.

Tänkaren av August Rodin

 

Read Full Post »