Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘choice’

Jag har en kompis som introducerade mig till uttrycket ”vem äger problemet”. Det tål att tänka på, för jag tror att det skulle eliminera en hel del aggression hos folk om de stannade upp, tänkte på den frågan och sen gjorde ett aktivt val. En del kommer naturligtvis att medvetet välja aggressionen ändå och andra kommer att ha svårt att låta bli att välja aggressionen. Jag hamnar själv i den situationen varje gång jag upptäcker vansinniga fel i översättning från engelska till svenska i böcker eller tv-program. Jag försöker att inte gå i taket, men det är svårt ibland faktiskt… hehe. 🙂

Hur som helst. När man hamnar i en situation som orsakar en frustration, irritation, aggression – stanna upp och tänk efter: vem äger problemet? Om det är jag som är ägaren kan jag göra någonting åt det. Är det någon annan som äger problemet är det bara att släppa taget och gå vidare – du kan ändå inte förändra denna någon annan, det kan bara de själva.

Hur många bli inte frustrerade på sina medtrafikanter? Jag själv blir superirriterad på folk som inte använder blinkers. Nu kör inte jag bil, men om jag gjorde det skulle jag kunna ”ge igen” genom att själv sluta att använda blinkers – detta tycks i alla fall vara en vanlig reaktion hos diverse trafikanter; ”om han inte tänker använda blinkers (eller köra för sakta, köra för fort eller vad nu det kan vara som irriterar) så tänker inte jag göra det heller”. Och kedjereaktionen har satts igång…

Men grejen är att jag kan inte påverka hur andra gör. Jag kan inte göra något åt de som inte använder blinkers (tro mig, ilskna blickar och huvudskakningar verkar inte alls ta). Men jag kan påverka hur jag själv reagerar och responderar.  Hur mår jag när jag låter mig själv bli irriterad? Inte särskilt bra. Hur mår jag om jag ställer mig över irritationen och är oberörd? Mycket bättre.

Så fundera på det nästa gång du hamnar i den där situationen som du vet gör att du går i taket: ”vem äger problemet?” Och du, om du inte lyckas på en gång med att sätta dig över frustrationen, ge inte upp! Man är inte en förlorare för att man misslyckas en eller tusen gånger. Det är när man inte ens försöker…

I have a friend who introduced me to the expression ”who owns the problem”. It’s worth thinking about, because I think ut would eliminate a lot of aggression in people if they stopped, thought about this question and then made an active choice. Some will of course deliberately choose aggression anyway and others will have trouble keeping from choosing aggression. I end up in that situation myself every time I notice crazy mistakes in translations from English to Swedish in books or tv-shows. I try not to hit the roof, but it’s hard sometimes actually… hehe. 🙂

Anyways. When you find yourself in a situation that causes frustration, irritation, aggression – stop and think: who owns the problem? If I’m the owner then I can do something about it. If it’s somebody else who owns it, then just let go and move on – you can’t change this person anyway, they can only change themselves.

How many of us doesn’t get frustrated with fellow road-users? I myself get super annoyed with people who don’t use their turn signals. I don’t drive, but if I did I could ”get even” by ceasing to use my own turn signals – this seems anyway to be a common reaction with various road-users: ”if he’s not going to use his turn signals (or drive too slow, drive too fast or whatever it is that is annoying), then I won’t do it either”. And the chain reaction is set in motion…

The thing is, I can’t do anything about what others do. I can’t do anything about those who don’t use their turn signals (believe me, angry looks and head shakes don’t seem to take at all). But I can do something about how I myself react and respond. How do I feel when I let myself get irritated? Not too good. How do I feel if I rise above the irritation and remain unaffected? Much better.

So think about that the next time you find yourself in that situation that you know will make you hit the roof: ”who owns the problem?” And remember, if you don’t succeed right away in rising above the frustration, don’t give up! You’re not a loser for failing once or a thousand times. It’s when you don’t even try…

Read Full Post »

Människan är vad jag vet den enda varelsen som medvetet kan välja att inte lyssna på sin instinkt. På gott och ont, som med allt annat. Vi har fortfarande instinkter kvar från långt, långt tillbaka. Instinkter som såg till att vi överlevde faror och att vi reproducerade oss. Instinkter som idag går emot vissa delar av vårt vardagliga liv och vårt sociala samspel.

Några snabba exempel? Instinkten som varnar för fara utvecklas i värsta fall idag till fobier. Kvinnors instinkt att attraheras av alfahannar. Mäns instinkt att ”sprida sin vildsäd”.
Instinkt finns i massor av områden i vårt vardagliga liv, även där vi kanske inte förväntar oss den. Eller inom områden där instinkten tar sig ett i samhället ansett fult uttryck, dvs fördomar.

Ett sådant exempel är människors fördomar mot det som är annorlunda. Detta är dock inte unikt för människan. Apor skiljer också på ”dem” och ”oss”, enligt en artikel från Illustrerad Vetenskap. Fientlighet mot främlingar kan vara ett nedärvt beteende med djupa evolutionära rötter. ”De små rhesusaporna möter individer utanför sin grupp med samma misstänksamhet och avståndstagande som människor kan möta främmande med. Det slår beteendepsykologer vid Yale University i Connecticut, USA, fast i en uppseendeväckande studie från2011” berättar artikeln. Denna nedärvda egenskap att favorisera likasinnade och vara vaksam mot främlingar är minst 25 miljoner år gammal, från den tid när människan och rhesusapan härstammade från en gemensam förfader.

En försonande egenskap är att aporna ofta växlade gruppgemenskap genom att hoppa in i och ut ur de sociala grupperna, utan att speciella friktioner uppstod. Apor som nyligen blivit medlemmar i gruppen accepterades snabbt, medan apor som i åratal varit trofasta mot gruppen men kort tid innan lämnat den anses som främmande. Även om aporna delar in världen i ”de” och ”vi”, är de alltså väldigt flexibla och snabba att uppdatera sitt särskiljande i den aktuella situationen. Psykologen Laurie Santos lägger till i artikeln att det är ”en egenskap som sällan ses hos människan men som finns där”.

MEN, bara för att vi kan hitta vetenskapliga förklaringar till våra beteenden innebär det inte att vi kan använda det som en ursäkt. Vi människor har fortfarande valmöjligheten att frånse den nedärvda instinkten och handla utifrån det valet. Ja, en första reaktion är kanske misstänksamhet gentemot någon som är annorlunda eller att vilja lägra varje villig kvinna eller att dras till en alfahanne, pga vår nedärvda instinkt. Men vi kan välja att se med logik på omständigheterna och åsidosätta denna reaktion.
Att skylla på våra gener är just det; att skylla ifrån sig och inte ta eget ansvar.

The human being is as far as I know the only creature that consciously can choose not to listen to its instinct. For better and for worse, as with everything else. We still have instincts left from way, way back. Instincts that made sure that we survived dangers and that we reproduced. Instincts that today contradict some parts of our daily life and our social interactions.

Some quick examples? The instinct that warns of danger can in worst cases develop into phobias. Women’s instinct to be attracted to alfa males. Men’s instinct to “sow their wild oats”. Instincts exist in many areas in our daily life, even where we might not expect it. Or in areas where instinct appears as something in society seen as bad, i.e. prejudice.

One such example is people’s bias toward that which is different. This is however not unique for humans. Monkeys also distinguish between “them” and “us”, according to an article from the magazine Illustrerad Vetenskap. Hostility toward strangers can be an hereditary behavior with deep evolutionary roots. “The small rhesus monkeys treat individuals outside their group with the same suspicion and disapproval as that with which humans may treat strangers. This is established by behavioral psychologists atYaleUniversityinConnecticut,USA, in a sensational study from2011”it says in the article. This hereditary characteristic to favor likeminded and be cautious toward strangers is at least 25 million years old, from the age when the human and the rhesus monkey originated from a common ancestor.

A placatory quality is that the monkeys often alternated group affiliation by jumping in and out of the social groups, without causing any particular frictions. Monkeys that recently had become members in the group were quickly accepted, while monkeys that for years had been loyal to the group but shortly before had left it were considered as strangers. Even though the monkeys divide the world into “them” and “we”, they are also very flexible and quick to update their differentiating in the current situation. The psychologist Laurie Santos adds in the article that it is “a characteristic rarely seen in the human being but which is there”.

HOWEVER, just because we can find scientific explanations to our behaviors it does not mean that we can use it as an excuse. We humans still have the option to disregard the hereditary instinct and act from that choice. Yes, a first reaction might be to be suspicios toward someone who is different, or to want to sleep with any willing woman, or to be attracted to an alfa male, due to our genetic instinct. But we can choose to look at the circumstances with logic and override that reaction.
To blame our genes is just that; to put the blame on something else and not take responsibility.

Read Full Post »